Frireligiösa tungotalaren Ebba Busch (KD) inleder valrörelsen med ett utspel om att förbjuda niqab och burqa i offentliga miljöer, med vilket menas inte bara offentliga institutioner, utan även gator och torg. Plaggen är inte förenliga med svenska värderingar, menar ministrinnan, som säger att islam måste anpassa sig till Sverige.
Det låter nästan som Mohammedsdotters «blågula islam», och bäst hade förstås varit att inte ha islam i Sverige överhuvudtaget. Men politiker av Buschs snitt har sett till att vi numera måste förhålla oss till och diskutera sådana religiösa spörsmål som källarmoskéer, hijab, niqab, burqa, haram och halal snarare än ökade anslag till narturvetenskaplig grundforskning eller rationella sedvänjor i en sekulär stat med mera.
När man nu har låtit en flermiljonhövdad skara muslimer med huvudduk och andra religiösa trasor invandra, har vi att förena detta med den så omhuldade religionsfriheten. Det är förvisso så, som Busch säger, att klädesplaggen i fråga är ett uttryck för kvinnoförtryck, men bevisligen finns även kvinnor som självmant väljer dylika persedlar av strikt religiösa skäl.
Till yttermera visso är det högst problematiskt att en företrädare för en konkurrerande religion vill införa sådana begränsningar, under någon märklig förevändning om att hennes knäppa kristna värderingar skulle vara universellt svenska. Så är inte fallet, och få svenskar omfattas numera av kristen tro.
Det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har förvisso format Sverige under tusen år av förtryck, ytterst infört av överheten mot folkviljan, ungefär på samma sätt som islam har introducerats i landet på kort tid av en vänsterliberal elit helt frikopplad från menigheten. Men dess makt och inflytande har med tiden försvagats, och har numera blivit en relik med enbart ett fåtal kvarvarande kulturella komponenter (till dem hör inte ursprungliga svenska seder som jul, Lusse eller midsommar), som utövas av allt färre personer, som dop, «konformation» och så vidare.
Sverige måste förstås som en sekulär liberal demokrati, eller ett land som åtminstone har ambitionen att sedermera införa ett sådant statsskick, och därmed måste all religion förpassas till det strikt privata planet. Busch har alltså rätt i att religiösa symboler som niqab och burqa (eller burka, som man inkonsekvent skriver i pressen) inte har i den offentliga miljön att göra.
Men principer är principer, och de måste tillämpas likvärdigt över hela spektrat. Den liberala principen om religionsfrihet innebär att staten inte ska lägga sig i religiösa spörsmål eller hur religion utövas, med mindre än att det kränker någon annans frihet. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det står i amerikanska konstitutionen.
Staten kan som i det sekulära Frankrike föranstalta om generellt förbud mot religiösa symboler i offentliga institutioner som skolor, sjukhus med mera, och det omfattar då inte bara huvudduk utan även kors och annat religiöst tingeltangel. I konsekvensens namn bör alltså kors, davidsstjärnor, kippa, hijab och liknande blingbling förbjudas i den offentliga miljön, tillsammans med niqab och burqa. Ty även det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom kan förstås som en utpräglat miosogyn ideologi.
Till offentlig miljö i detta avseende hör emellertid inte gator och torg, och staten har där inget mandat att påtvinga människor sin syn på proper klädsel annat än vad avser förargelseväckande beteenden. I en liberal demokrati kan man alltså inte förbjuda religiös huvudbonad med mindre än att man har ett helt generellt «maskeringsförbud» som även omfattar munblöjor och hoodies.
Allt detta vet Busch, och utspelet är mer en fråga om att locka till sig sverigedemokrater och andra i förskingringen som tycker illa vara om islam. Det finns i princip ingen möjlighet att införa ett sådant påbud, inte minst på grund av att Strasbourg skulle ha vissa synpunkter på det.
En seriös ansats av det slaget hade alltså varit att i mer generell mening sträva mot ett sekulärt samhälle där religionen blir en ren privatsak. Till sådana reformer kunde läggas att frigöra statskyrkan, det vill säga avveckla lagen om Svenska kyrkan och övriga kvarvarande band, införa en allmänt sekulär miljö vid skolor, sjukhus med mera, samt förstås att mota islam i grind redan vid gränsen – Buschs tidölag har haft vissa problem att uppfylla det vallöftet.
