Någon Dermot Clemenger, tydligen «känd från TV», lär ska ha hållit sig undan feministstaten i två år. Under den tiden har han varit misstänkt för så kallat «sexköp», men sedermera rann preskriptionstiden ut, och kändisen går nu fri från vidare häxjakt. Det är i alla fall så han själv beskriver saken.
Det fick det etatistiska prussiluskpartiets jämställdhetsminister Larsson (FP) att peka ut Clemenger som skyldig, trots att dennes sak inte har prövats i domstol. Socialisterna och dess satelliter i Moderaterna tog istället vara på möjligheten att yttermera skärpa tillämpningen, genom att förespråka «frysning» av preskriptionstiden.
Någon sorg om sexköpande betacucks behöver man knapperligen ha, men här gäller saken principerna snarare än personen. Man ska ha klart för sig att sexköpslagen är en doktrinär lagstiftning som rör brott mot staten snarare än brott mot person. Det finns i detta fall inga brottsoffer, och inte heller någon som har anmält något brott. Det är ett påhittat moralbrott.
Till yttermera visso är tillämpningen alldeles skev, och man bryr sig inte om vänsterblivna klimakteriekvinnor som åker till Gambia på negerkukssafari eller på annat sätt köper sig en lover boy, medan kvinnokollektivet i stort ses som ett prekariat som måste skyddas av staten mot onda sexköpande män. Den paternalistiska socialiststaten erkänner inte den enskilda kvinnan som ett självständigt subjekt förmöget till rationella handlingar, utan överprövar kvinnan som vore hon ett barn eller förståndshandikappad.
Den formen av paternalism föreligger även vad gäller förhållandet till alkohol och spel, där svensken helt enkelt inte betraktas som vare sig vuxen eller myndig nog att göra sina inköp av vin och sprit i butiken, utan avkrävs visit å Systembolaget. För spel och dobbel är nollperspektivet alltid spelmissbrukarens, för alkoholen suputens, inte den typiska medborgarens.
Det märkliga är att borgerligheten unisont upprätthåller denna socialistiska ordning år efter år, och att man sedermera fullt ut har anammat det radikalfeministsiska synsättet respektive den vänsterkommunistiska åskådningen. Fordom var Moderaterna motståndare till sexköpslagen, men man vände på en femöring efter en valvinst för en del år sedan. På samma sätt har man i partiets ungdomsförbund konsekvent provocerat genom att sälja sprit på gatan, men när moderatynglen växer upp blir de alltid gråsossar och ivriga försvarare av monopolet. Moderaterna är sossar.
Kontrasten blir inte mer extrem än när man betraktar den socialistiska moderatregimens senaste propå om att kasta trettonåringar i fängelse. Barn som inte är i närheten av att ha en färdigutvecklad hjärna och därmed inte förmår tänka helt konsekvent ska således utkrävas det fullvuxna ansvaret för att ha lurats av kriminella att bli bulvaner, medan de som faktiskt är vuxna inte anförtros friheten och ansvaret att hantera sina vininköp eller överenskomma fritt om utbyte av tjänster och kapital.
Det är en mycket sjuk ordning, som visar att Sverige är ett mycket sjukt land med en mycket sjuk regering, och för den delen ett mycket sjukt menageri av vänsterkommunistiska politiker över hela skalan, från SD till VPK. Ty alla omhuldar de sexköpslagen, systemmonopolet, hetslagstiftningen och allsköns ofriheter och otyg. Liberalismens position har aldrig varit mer ledig i svensk politik än nu.
Såmedelst blir en betacuck som Clemenger nu ändå ett slags «hjälte», i det att han blåser den paternalistiska feministstaten och dess vänsterkommunistiska rorsman Kristersson. Det är samtidigt ett finger i den folkpartistiska prussiluskfittan och en välförtjänt snyting mot den vänsterblivna statsfeminismen. Well played indeed, mr. Clemenger!
