Det så kallade överskottsmålet slopas för att istället ersättas av ett motsvarande balansmål. Detta sedan en majoritet av riksdagens partier kommit överens om att lätta på trycket och tillåta ett större mått av belåning.
Reformen motiveras med att Sverige behöver frigöra kapital för investeringar, och att statsskulden är låg i förhållande till jämförbara länder. Två partier reserverade sig emellertid mot beslutet, och vill istället se ett underskottsmål, det vill säga växande statsskuld.
Inte oväntat är det extremvänsterns kommunister i Vänsterpartiet och ekofascister i Mijlöpartiet som vill sätta sprätt på pengar som inte finns. Marxisterna för att öka välfärden utan att först tjäna in erforderligt kapital, miljöanarkisterna för att investera i meningslösa åtgärder för «klimatet», en fråga Sverige helt enkelt inte äger.
Det är klart att man kan skuldsätta sig för investeringar som i längden ger ökat netto, det är så all företagsamhet och personlig utveckling fungerar. Men det förutsätter då att man investerar rätt, vilket här är den springande punkten.
Den tidigare socialistregimen ville exempelvis investera i «grönt stål» och batteritillverkning i Norrland, två idiotprojekt som har slukat pengar till ingen som helst nytta. Sverige är en alldeles för liten spelare i sammanhanget, och sådan lågteknologi ger inte heller någon ekonomisk utväxling värd namnet.
Men inte heller den kristborgerliga Tidö-regimen förefaller ha en vettig investeringsplan, då man dels vill bränna pengar på massiv militär upprustning, och dels avser upplåta nya kärnkraftsverk under usla villkor för statens vidkommande. Till yttermera visso skänker man bort skatteintäkter till den rikare skaran, det vill säga borgerliga kärnväljare, istället för att investera i företagsamhet.
Sedan Kristerssons moderatregim tillträdde har Sverige präglats av nolltillväxt, samtidigt som inflationen har pressat ned svenskarnas inkomster och tillgångar. Man vill säkert skylla det på Putin eller Anderssonskan, men faktum är att det finns gott om länder som har bättre utveckling under samma period.
Sverige har vidare halkat ned i den absoluta bottenligan vad avser arbetslöshet, men trots det sitter man med armarna i kors. Det är klart att om man har en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb utan istället syftar till att bedriva förnedrande vuxendagis, så kommer inte mycket att hända. Inte heller ger man några incitament till näringslivet att anställa fler.
Den låga tillväxten är kopplad till motsvarande nivåer i industriproduktionen, som är stadd i minskande. Även här kan man förstås finna kopplingar till kriget och tysk recession, men regimen gör alltså inte mycket för att råda bot på problemet.
Förvisso är det nödvändigt att investera i ny kärnkraft, men därtill behövs även andra investeringar i infrastruktur, som höghastighetståg och upprustat järnvägsnät i övrigt. Dessvärre är regimen inte intresserad av det, utan ser hellre ökad privatbilism, samtidigt som man drar bort incitamenten för nyköp av elbilar – den ena handen vet inte vad den andra gör.
Men framförallt skulle Sverige behöva satsa avsevärt mer på forskning och utveckling, naturligtvis inte i «genusvetenskap» eller sådana stolligheter, utan i hårda naturvetenskaper och tillämpade tekniska applikationer, sådan högteknologi som har varit bärande i den svenska exportindustrin och helt nödvändig för välståndet. Men några sådana satsningar har inte aviserats.
Nu skiljer sig balansmål inte så mycket från ett mindre överskottsmål, och statens skuldsättning är mycket riktigt förhållandevis låg. Men samtidigt skenar den privata skuldsättningen, vilket egentligen är en omfördelning av den totala skuldsättningen. Staten har bara sopat problemen under mattan genom att föra över skuld till medborgarna.
Sverige är därför ett land med hög skuldsättning, hög arbetslöshet, avtagande industriproduktion och låg tillväxt, samtidigt som skolan är i permanent kris, brottsligheten systemhotande och samhället höggradigt polariserat.
Den verkliga anledningen till att man avskaffar överskottsmålet är således att man vill täppa till de många hålen i ekonomin snarare än att investera landet ur krisen. Och det är ett i mängden av illavarslande tecken.
