Kiev-regimen förändrade det traditionella kriget genom att utveckla teknik och strategi för drönare, billiga pjäser som är svåra att skydda sig emot och som kostar minimalt i människoliv för den anfallande parten. Genom det ymnighetshorn i stöd som Väst erbjuder, har man kunnat hålla Putin stången vid den trögflytande gränsen.
Men sedermera tog Kiev drönarkriget in i Ryssland, där man angrep inte bara militära mål som infrastruktur och oljedepåer, utan även logistiska centra, skolor och andra civila mål. Eftersom det uppenbara syftet är att skrämma civila ryssar är det per definition en form av statsterrorism under Vladimir Zelenskijs befäl.
Som brukligt leder all form av upptrappning till svar på tal, och i alla krig förekommer en given kapprustning för att få övertaget. Ryssarna har knappast bidat sin tid, utan varit fullt upptagna med att utveckla ny och förfina existerande drönarteknik, för att kunna kontra och bemöta Kievs övertag.
Dan-T (Дань-Т) är en sådan utveckling, i regi av Rostec. Utrustad med jetmotor och med en räckvidd av 450 km penetrerar den enkelt Kievs luftförsvar, och laddningen om 130 kg är tillräcklig för att orsaka riktat sabotage mot militära tillämpningar som broar och tåg.
Framförallt tycks man slå mot loken, som är så mycket svårare att ersätta än vagnar. Väst förefaller samtidigt vilja kontra med att skicka allt man har i tågväg, men det betyder ju bara att Kreml måste svara med än fler drönare. Redan 2027 planerar Ryssland producera närmare tio tusen pjäser, och mångdubbelt fler året därpå – drönarkriget är igång på allvar.
Slår man mot infrastrukturen förlamas samtidigt hela samhället, eftersom transporter av allsköns varor uteblir. Det är svar på tal på Ukraïnas bombningar av ryska oljedepåer, vilket har lett till köer och ransonering av bensin. Nu är det ukraïnarnas tid att få känna på varubrist och köer, lagom till att den bistra vintern gör entré.
Det är samtidgt en sinnebild av vad detta krig ytterst handlar om, ett geopolitiskt käbbel mellan Ryssland och Väst med Ukraïna som bondeoffer. Kiev är spelplanen, inte en egentlig aktör, och EU kunde faktiskt inte bry sig mindre om ukraïnierna.
Yttersta bevis för det är att man vägrar ta emot manliga ukraïnska flyktingar, samtidigt som man med öppna armar välkomnar motsvarande krigsflyktingar från tredje världen, en hord av sociala turister som sedermera river sönder det europeiska samhällskittet på grund av inkompatibla värderingar.
Du får «stå» med Ukraïna bäst du vill, jag hävdar alltjämt att detta eländiga krig kostar oss mer än det smakar, och att det är Europa som får ta den allra största smällen av att idealistiskt stå upp för en part i en konflikt som inte angår oss, och som i stora stycken är självförvållad genom geopolitiskt vågspel av att försöka bryta loss Ukraïna ur russosfären.
Det kommer inte att lyckas, och Ryssland kommer aldrig att ge upp sin ansträngning att återställa säkerhetslinjen västerut om Ukraïna. För Moskva är det en realpolitisk och existentiell fråga, medan det mer har lyxkaraktär för européerna och bär idealismens sötma för europolitiker. Det är vad som til syvende og sidst fäller avgörandet.
