Det är tyvärr alltid så att uppstickare småningom anpassar sig, nöjda med att ha nått maktställning, även om de inte vet vad de ska göra med den makten. Sverigedemokraterna är inget undantag, utan har nu blivit ett vänsterliberalt parti i mängden, och man kan tala om åttaklövern som ett homogent block av socialistiska folkhemspartier.
«Sverigevännernas» primära fråga i egenskap av missnöjesparti var massinvandringen, men när man väl blev en del av regeringsunderlaget ökade istället invandringen. Av det så kallade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och frågan är då vad partiet egentligen har för existensberättigande.
Men det var nu inte enbart ett enfrågeparti, utan man gick mangrant till attack mot det «vänsterliberala etablissemanget» och dess politik i många avseenden. Exempelvis angrep man den förhatliga hetslagstiftningen, inte minst för att man själv ofta hamnade under dess utövande då man angrep migrationspolitiken.
Men nu när man har fått komma in i värmen och blivit kramis med Folkpartiet vill man inte bara behålla skräpjuridiken, utan även utöka den. Behålla den vill man först och främst för att nyttja den mot «antisemiter», vilket i praktiken innebär muslimer. Och utöka den vill man för att även (etniska) svenskar ska komma i åtnjutande av privilegiet som «okränkbart» prekariat.
Apropos antisemitism har partiet sedermera utvecklats i sionistisk riktning, naturligtvis i syfte att tvätta bort sitt nazistiska förflutna. Mer israelvänlig än Åkesson och hans anhang är därför ingen, vilket bland annat har demonstrerats i en märklig form av underkastelse i Palestina, då en sverigedemokratisk representant gick ned på knä för en jude.
Men Israel först-policyn överträffas ändå av motsvarande Ukraïna först-policy, och ingen är heller mer ryssfientlig än Åkesson, av ungefär samma skäl. Nämligen att partiet har haft omfattande tentakler i Moskvas intressesfär, vilket har skadat partiet under innevarande Ukraïna-hausse (eller -psykos kanske är en bättre term).
Ryssvännerna, antisemiterna, rasisterna och andra har därför fått lämna partiet i takt med att man har kemtvättat sin kostym för att inte lukta i det vänsterliberala etablissmangets salonger. Som en konsekvens har partiet flest «vildar» av alla i riksdagen, vilket ställer till med en rad problem.
När man närmare granskar Sverigedemokraternas politik visar det sig att man i själva verket är en stark anhängare av det vänsterliberala socialdemokratiska Folkhemmet, och man ställer sig således bakom inte bara hetslagstiftningen, utan i princip samtliga institutioner och instrument från Systembolaget till sexköpslagen. Det finns alltså ingen som helst skillnad mellan detta parti och andra, vilket ger upphov till frågan om dess fortsatta existens.
För det första kommer man inte att kunna förhandla om «ministerposter», av den enkla anledningen att man inte vinner valet. Efter fyra år av högernationalistiskt vanstyre tillträder istället en vänsterkommunistisk regim under Anderssonskan, och Åkessons parti får därmed gå i opposition.
För det andra kommer Åkesson vid ett sådant nederlag att avgå, då han nu har tjänat partiet under väldigt lång tid och i praktiken inte har mer att ge. När makten ligger så många år bort är det lika bra att ägna återstoden av livet till något annat – kanske spela bort sitt intjänade arvode på poker och spel?
För det tredje kommer partiet att implodera då Åkesson avskiljs, dels eftersom ingen kan matcha hans erfarenhet, men framförallt för att partiet ju inte längre har någon politik att erbjuda som inte finns i andra partier. Det blir som Dansk folkeparti, upp som en sol, ned som en pannkaka.
Sverigedemokraterna utmanade skickligt, men småningom triangulerade andra partier än skickligare dess hjärtefrågor, medan partiet i övrigt har anpassat sig maximalt för att smälta in i maktens korridorer. Ett sådant parti behövs ju inte, då det inte har något av intresse att erbjuda väljare som vill ha något annat än rådande socialistiska folkhemspolitik.
