Man förstår instinktivt ägarstrukturen i mediehusen när man i dag samfällt har något slags åminnelse av den palestinska motståndsrörelsens angrepp mot israeliska mål på dagen för tre år sedan. En händelse som man förvisso kan kritisera och ta avstånd från, men som döljer den större bilden.
Nämligen bilden av ett akut genocid som har pågått i tre år, med närmare hundra tusen civila direkt dödade i konflikt, miljoner tvångsförflyttade och stor humanitär katastrof i övrigt, omständigheter som svensk och europeisk judepress mangrant tonar ned, förminskar, ignorerar och rycker på axlarna åt, eller emellanåt till och med tar i försvar.
Och i fonden har vi den än större bakgrundsbilden av Mellanösterns enda ockupationsmakt, som systematiskt lägger under sig palestinskt territorium sedan denna världens enda etnostat utropades för snart åttio år sedan. Men judisk bosättarpolitik får pågå ostörd, eftersom den har direkt eller indirekt stöd av krafter i Bryssel och framförallt Washington.
Sionismen förhåller sig här till judar som islamismen till muslimer, det vill säga är en politisk rörelse som betonar den egna gruppens supremati. I sionismens fall rör det sig om en politisk rörelse för att återvandra till de områden i Mellanöstern från vilka judar en gång fördrevs av Rom, för snart två tusen år sedan. Sionister anser att man har en «historisk» rätt till territoriet, på den existerande palestinska befolkningens bekostnad.
Men det argumentet kan utsträckas till godtycklig punkt bakåt i tiden, och det finns då inget folk som kan göra anspråk på territoriet; det var erövringar då, och det är erövringar i dag. Skillnaden är att vi i dag har en internationell folkrätt att luta oss mot, vilket knappast var fallet på bronsåldern.
Det är svårt att se hur det skulle vara förenligt med folkrätten att britterna under ockupationen av Palestina kunde gå sionisterna till mötes genom att mitt i det ockuperade Palestina förorda bildandet av en konstgjord stat, när samtliga grannländer misstyckte. Det där med «samtycke» tycks vara en modern företeelse, för här våldtog Storbritannien och Väst Mellanöstern när man upprättade en judisk stat ur ingenting.
I fonden för denna utveckling ligger dels Hitlers kulmen av två tusen års kristen antisemitism i Europa, ett sår som gör att judarna mer eller mindre får frikort att bli sina slaktares arvtagare i Mellanöstern, där man vill vidga sitt livsrum under etnisk rensning och folkmord. Men dels också amerikansk och delvis europeisk frikyrklighet med sionistisk prägel, under den rubbade tron att profeten Jesus ska återkomma när Israel återuppstår och «uppryckelsen» inträffar.
Judelobbyn är stark i USA, men i Europa och Sverige behövs strikt taget ingen sådan lobby, eftersom de flesta nationer med institutioner redan tar sionismen i försvar. Det är märkligt, när man i samma andetag tar starkt avstånd från islamismen, som har samma struktur och mål, men med annat huvudmannaskap.
För världen i övrigt framstår det som makabert att Väst tar folkmördarstaten Israel i försvar och inte omedelbart pytsar ut ett stort lass sanktioner, så som man har för vana att göra i allsköns andra konflikter världen över. Det är bland annat här man har sett uppenbara hål i den «regelbaserade världsordningen», då «reglerna» tillämpas högst olika.
Även för bildade och rationella svenskar, som inte med knäveckets reflex intar de konstlade hållningar som präglar vänster och höger i svensk politik, framstår det som fullständigt vanvett att ta folkmördarstaten Israel i försvar för dess kontinuerliga brott mot mänskligheten, folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
Att det under sådana förhållanden bildas motståndsrörelser är fullt naturligt, och lika naturligt är att de agerar. Men den enes befrielserörelse är den andres terrorgrupp, och det är den dikotomin som här gör sig gällande, när man låter en iögonenfallande räd av Hamas ligga till grund för det egna förhållningssättet till konflikten, till Israel, till Palestina och så vidare. Mer plockade än så har körsbär aldrig varit, och det är en bias som inte hör hemma i seriös debatt.
Utvecklingen som sådan kan inte reverseras, och Israel som stat är ett faktum. Men dess vidgning till ockuperade delar har aldrig erkänts internationellt, och är därför alltjämt föremål för internationell rättvisa. Det är även folkmördarstatens flagranta brott mot mänskligheten, och såväl Netanyahu som hans hejdukar ska en dag dras inför skranket i den Haag för att svara för sina illdåd och därpå dömas för dem.
Mellanösterns enda ockupationsmakt ska samtidigt sanktioneras till stenåldern till dess att ockupationen upphör och alla bosättningar är evakuerade, och till dess att etnostaten eliminerar sina rasistiska lagar. När detta har skett, och när en tvåstatslösning formellt har antagits av världssamfundet och godtagits av lokala parter, upphör den palestinska motståndsrörelsens och befryndade gruppers aktioner med automatik. Då, och inte förr, blir det fred.
