Ungarna kan inte längre klippa till en tygbit eller knyta en knut, och därför måste vi bevara ämnet slöjd i skolan. Det menar i vart fall en ledarskribinna vid en kommersiell tidning. En annan inflikar att även skrivförmågan är i fara då barn tillbringar alldeles för mycket tid stillasittande framför skärmar, varvid finmotoriken blir lidande.
Sant är förstås att barns (likväl som vuxnas) hälsa påverkas synnerligen negativt av för mycket stillasittande, särskilt i kombination med den underliga utfodring av socker och fröoljor i ultraprocess som numera utgör svensk standarddiet (flingor, läsk, snabbmat). Det är ett recept för livslångt lidande under fetma och tillhörande sjukdomar.
För det senare problemet måste man uppenbarligen dels införa ett större mått av fysisk aktivitet i schemat, omfattande daglig aerobisk motion av enklare slag snarare än att lära sig udda tekniska grenar som höjdhopp. En timmas promenad som minimum, men hellre en joggingtur eller bollsport. Om inte skolan sörjer för detta, vem ska då göra det?
Dels måste man erbjuda riktig mat i bespisningen, varvid man måste komma ifrån kolhydratnormen och erbjuda föda som mättar och räcker hela dagen, på det att ungarna inte längre behöver besöka den lokala butiken för att inhandla läsk och godis under rasterna. Sådan näring utgörs per definition av animaliskt fett och protein i kombination med grönsaker och mejeri.
Finmotoriken så. Jo, barn likväl som vuxna behöver naturligtvis utveckla och träna sagda motorik, men för den sakens skull är nog just slöjd inte nödvändigt. Slöjd finns dessutom redan på schemat, varför man måste förmoda att debatten har uppstått genom lobbying från berörda slöjdlärare i syfte att framföra hur oerhört viktigt just detta ämne är.
Man berättar således att förkunskaperna är bedrövliga, exempelvis förmåga att hantera en sax, och att de slöjdiga ämnena därmed är en räddare i nöden för att utveckla finmotoriska färdigheter. Man framför även tanken att det är en form av nödvändig livskunskap att kunna sy ett plagg eller hyvla till en bräda.
Visst, sådana basala kunskaper är skolans roll att lära ut, i brist på spontan hemundervisning. Men det samlas med fördel i ämnet hemkunskap, omfattande elementära färdigheter i att hantera köksredskap, sybehör och rubank, jämte mer teoretiska kunskaper kring ekonomi.
Slöjd som obligatoriskt ämne, tillsammans med bild och musik, borde emellertid ha utrangerats för länge sedan, för att ge plats åt andra och viktigare discipliner, främst naturvetenskap och språk. Tekoindustri hade vi fram till 1970-talet, då verksamheten utlokaliserades till Asien, men man drog vid den tiden inte lärdom av strukturskiftet. Man gav således subventioner till såväl teko- och varvsindustri som den elektromekaniska näringen istället för att satsa på elektronik.
Ett nytt praktiskt ämne för grundskolan kunde således utgöras av just praktisk elektronik, omfattande finmotoriska övningar i att skruva, limma, tillskära och löda komponenter i enklare utförande i labbmiljö. Den teoretiska kunskapen måste med nödvändighet komma först senare, men under tiden kan man principiellt förstå hur en radio är uppbyggd och fungerar – en kunskap som 95 % av allmogen och 100 % av ledarskribenter saknar.
Skärmarna slipper vi dock inte, eftersom de är definierande för informationssamhället. Det dröjer sig knappast om en binär eller svartvit företeelse, utan det räcker att öva skriftlig och annan finmotorik ett par timmar om dagen för barn, och kanske en timma för vuxna.
Papper och penna i språkundervisningen är givet, och så även i matematik. Men självklart kan man lika gärna läsa på skärm som på papper, och mediet spelar egentligen ingen roll – så länge inga distraktioner finns.
Kanske kunde man även damma av den tidigare tanken att erbjuda mandarin som tillval från mellanstadiet och uppåt, dels för att det alltjämt är ett ämne av vikt för framtiden, och dels för att det ger en naturlig plattform för att träna den motoriska förmågan på ett mer avancerat vis genom att komponera tecken i skrift med penna och i kalligrafi med pensel.
