Tidöregimens ständiga mantra är att Sverige «befinner sig i ett allvarligt säkerhetsläge», ord med vilka man tycks kunna motivera vilka som helst politiska reformer i syfte att stärka den egna makten på demokratins bekostnad. Beslutet om medlemskap i Nato utan offentlig debatt eller demokratiska mekanismer visade sig bara vara början.
Regimen vill nu nämligen gå vidare med att ge sig själv stärkta befogenheter vid «allvarliga fredstida krissituationer», på det att man kan kringgå riksdagen och därmed upphäva demokratin till förmån för renodlad diktatur. Detta för att vid behov kunna hantera «angrepp från andra stater och antagonistiska aktörer».
Vän av ordning bör här dra sig till minnes riksdagsbranden i Berlin 1933, en «allvarlig fredstida krissituation» som sades utgöra en «kommunistisk konspiration» mot den tyska regeringen. Följden blev att von Hindenburg på Hitlers begäran upplöste riksdagen, som sedan aldrig återfick makten. Demokratin avvecklade sig själv genom denna mekanism, där den «antagonistiska aktören» var påhittad och branden i själva verket anlagd av NSDAP.
Det är tveksamt om de regnbågsflaggviftande betaelementen Strömmer och Kristersson kan sägas verka i Hitlers anda, men mekanismen kan missbrukas av andra när moderatregimen inom kort är historia. Detta särskilt som Sverige inte har något konstitutionellt skydd överhuvudtaget i form av maktdelning, exempelvis via en konstitutionsdomstol med vetorätt.
Den konstitutionella strukturen är alltså det demokratiska ramverk som måste vara robust och stå pall vid kriser, men det raseras här effektivt när Tidölaget sågar av de bärande fundamenten. Att baxa reformen genom riksdagen torde vara en smal sak, då Socialdemokraterna aldrig säger nej till mer makt i händelse av eget regeringsinnehav.
Vi har här att göra med en kontinuerlig urholkning av demokratin, ett slags autokratisering av Sverige, i likhet med övriga Europa, USA och faktiskt hela Västvärlden. Regimer får stärkt makt på bekostnad av demokratiskt deltagande, samtidigt som demokratiska fri- och rättigheter urholkas kontinuerligt, enkannerligen den allra mest grundläggande friheten i form av yttrandefrihet. Allra värst är läget i Tyskland, där man diskuterar att förbjuda oppositionen.
Man kunde önska att riktningen ginge åt andra hållet, med stärkt yttrande- och andra friheter, mot ökat inslag av demokrati ytterst i form av regelbundna folkomröstningar efter schweizisk modell. Men i praktiken rostar demokratin framför våra ögon när regimen inte längre förmår utföra sina grundläggande sysslor, som att tackla arbetslösheten, stimulera ekonomin och trygga medborgarnas säkerhet, samt när man mest ägnar sig åt geopolitiska fantasier och ser paranoida hot överallt. Hotet kommer alltså inifrån, inte från «andra stater och antagonistiska aktörer».
