Mest frapperande med detta års val är opinionsinstitutens pyramidala misslyckande att träffa rätt, inte minst statstelevisionens och vänsterkommunistiska Göteborgs universitets så kallad vallokalsundersökning. Trots ett massivt underlag om 13 000 punkter felade man kapitalt med cirka fem procentenheter, ett misslyckande som borde rendera statstevestatsvetaren Sören Holmbergs omedelbara avsked.
Den andra omedelbara observationen rör valets efterblivna genomförande, med bortsjabblade förtidsröster, långa köer och långsam räkning, problem som helt hade kunnat undvikas med moderna digitala val. I vilken utsträckning detta debacle hade åverkan på själva resultatet får vi aldrig veta, medan en digital modell är felfri.
Klart är i vilket fall som helst att Tidöregimen faller, om än med knapp marginal. Den märkliga spurten för Folkpartiet i kombination med Moderaternas ökning tyder på att stödrösterna har kommit från annat håll, nämligen från Sverigedemokraterna. Partiet tappar nämligen närmare tre procentenheter, vilket delvis kan förklaras med stödröster, sedan nationalistledaren hattat fram och tillbaka i frågan.
Men «sverigevännernas» katastrofval kan till största delen förklaras med egna misslyckanden. Om mandatperioden inleddes med att Kristersson satt i Åkessons knä, slutar den med den omvända situationen, efter att Åkesson lagt sig dyngrak för att vara till lags i allehanda frågor.
SD-partiets tvärvändning i frågan kring hetslagen är ett uttryck för det, likaså att man godtar högre invandring på totalen, oavsett om den är asylrelaterad eller ej. Acceptansen för statsmedierna är en annan fråga som har satt myror i huvudet på partiets väljare, som undrar vart partiets själ tog vägen.
Israeldemokraterna satte inte heller Sverige och svenskarna först, utan vurmade för judarna i det uttryckliga syftet att tvätta bort sin forna naziststämpel. Vi som inte gillar judarnas folkmord på palestinier, och som inte heller vill ha hit tre miljoner palestinier, undrade vad som egentligen rörde sig i huvudet på den fetlagde spelmissbrukaren. Jimmie sade uttryckligen att partiet kommer att förlora röster på den hållningen, och nu har vi resultatet – varför då så förvånad?
Det socialdemokratiska partiet Moderaterna – som ju vidgade sossarnas hetslag, expanderade sosseriets sexköpslag och dammade av Socialdemokraternas femicidlag – gick förvånande nog framåt något, men givet SD:s katastrofval är Tidöregimen ändå all, och en vänsterkommunistisk regim kommer att formeras.
Hur en sådan kommer att te sig, och när den kan tillträda, är skrivet i stjärnorna, givet de hårda röda linjerna från det vänsterkommunistiska blockets inbördes partier. Men i sinom tid lär man böja sig från någotdera hållet, under hot om nyval och en helt annan majoritet. Man har chansen här och nu att bilda en rödgrön vänsterkommunistisk regering, och det är inte säkert att den återkommer.
För det gulblå laget återstår att göra eftervalsanalys och att av denna dra rätt slutsatser. Nämligen att man inte ska driva motståndarens politik (hetslag, sexköpslag, femicidlag) utan tvärtom avveckla denna; inte försumma landets ekonomi (högre arbetslöshet, högre levnadsomkostnader, högre elskatt); inte ha mer fokus på utlandet än den inrikes politiken (Ukraïna, Israel, Iran); samt inte göra avkall på den plattform man gick till val på, så som SD gjorde.