För ovanlighetens skull lade jag detta valår min röst på själva valdagen, istället för att förtidsrösta. det skulle jag inte ha gjort, ty här uppenbarades det svenska valsystemet i all sin otidsenliga efterblivenhet. Kön ringlade lång, så lång att den gick utanför själva huset, och det tog en timma att göra sin «plikt».
Sådant dröjsmål är inte godtagbart, utan uppmuntrar till att avstå från att rösta. Med ett digitalt valssystem uppstår inga sådana köer, utan man kan omgående lägga sin röst utan dröjsmål. Dessutom behöver man då inte fysiskt transportera sig till vallokalen, vilket alltså alla röstberättigade nu måste göra – hur många bilresor blir det?
Till yttermera visso föreligger ingen som helst risk att valsedlar skulle «råka» saknas vid ett digitalt val, eftersom digitala valsedlar inte är en fysisk vara som kan «råka» slarvas bort. Man kan inte heller lägga dubbla valsedlar i ett digitalt kuvert med risk att rösten blir ogiltigförklarad, så som med fysiska – de sitter tätt limmade på varandra i den fysiska formen.
Som lök på laxen behövs inte heller fem valarbetare per röstberättigad för att förrätta valproceduren, och än färre rösträknare krävs vid själva rösträkningen. Rösträkningen kan inte heller drabbas av mänskliga misstag som med matematisk precision alltid uppstår, utan den elektroniska räknaren är så exakt som något kan bli.
Vid digital röstning kan den mänskliga faktorn inte heller sjabbla så att förtidsröster riskerar att bli ogiltiga i femtio kommuner, så som skedde under denna valperiod. Ett digitalt val har alltså bara fördelar, och de eventuella nackdelar som hypotetiskt finns föreligger även vid manuella val av 1900-talsmodell.
Någon förändring av systemet lär emellertid inte ske under min livstid, eftersom förändringar överhuvudtaget inte sker i Sverige, i vart fall inte till det bättre – allt blir sämre och ofriare. Det är ett efterblivet land, i vilken den enda möjliga positionen man kan inta är missnöjets.
Så skedde vid föregående val, då «sverigevännerna» fick rösten, i hopp om att tugget om «paradigmskifte» skulle bli verklighet. Det blev det nu inte, utan invandringen ökade istället, samtidigt som elskatten höjdes i inte mindre än tre omgångar, i motsats till utställda vallöften. Ökade gjorde även arbetslösheten och levnadskostnaderna.
«Sverigevännerna» visade sig mer vara israel- och ukraïnavänner, och förlorade sig sedermera i iransk inrikespolitik istället för att söka förbättra svensk ekonomi och förändra systemet. Partiet tvangs kompromissa bort sin själ för att få plats vid maktens grytor, om än på utsidan finrummet.
Och de så kallade «borgerliga» partierna ägnade sig mest åt vänsterkommunistisk politik, som att vidga den socialdemokratiska hetslagen med märkliga påbud om statliga sanningar kring «förintelsen» och förbud att «förneka» denna; som att vidga den socialdemokratiska sexköpslagen med «digitala tjänster» på Onlyfans; och som att damma av ett socialdemokratiskt lagförslag om «femicid».
Om fakking idiot Gunnar Strömmer ska skandera «mäns våld mot kvinnor» kan han dra åt helvete, och hans parti förtjänar då inte någon borgerlig väljares röst. Demokrati kräver att det finns skarpa ideologiska skillnader mellan partier, men sådana kan helt enkelt inte skönjas i den svenska valautokratin, en konform soppa där inga ideologiska skillnader av rang finns.
Om vi ska ha vänsterkommunistisk politik är det således bättre att originalet får styra skutan. Sagt och gjort har jag i dag avlagt min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, de «borgerliga» partierna till straff och androm till varnagel. Därmed mister SD och det blågula laget inte bara en röst, utan motståndarsidan får dessutom sagda röst – delta är två, inte ett.
Det blir mina 0.00000013 andelars bidrag till det slutliga resultatet, ett helt försumbart inflytande. I verkligheten avgörs svenska (och andra) val oftast av kollektiva strömmar, som dirigeras av propagandistiska instrument som stats- och kommersmedier, men som fallet SD i Sverige och AfD i Tyskland visar, finns även folkliga missnöjesströmmar av rang.
Detta valår tycks kollektivet gå mot betryggande vänsterdominans, samtidigt som Folkpartiet förhoppningsvis får nådastöten – det är oroväckande att ett parti utan egentliga väljare stödröstas in år efter år. De så kallade «borgerliga» partierna får då sitta i utvisningsbåset i minst fyra år, under vilken tid man kanske kan komma fram till ett ickesocialistiskt manifest som i allt står i opposition till det socialistiska folkhemmet, i allt från systembolag och sexköpslag till hetslagen och förekomsten av ISK-skatt.
