I ena ringhörnan har vi frihandelns försvarare, en statsman vars land prioriterar fred, handel och teknisk utveckling. I den andra har vi istället frihandelns förgörare, en veritabel buffel som bedriver protektionism och ekonomisk utpressning mot hela världen, som gör anspråk på andras territorier och vars land inte känner något annat än ständigt krig.
På onsdag möts de två, för första gången på nästan tio år, efter att en rad krig försenat den amerikanska skurkregimens ledare från att ta flyget till Beijing. Rundturen är dessutom rejält nedkortad, och Trump kan nog inte räkna med att få riktigt samma förstklassiga behandling som senast.
Icke desto mindre kommer Xi Jinping att agera statsmannamässigt och diplomatiskt, med landets bästa framför ögonen snarare än personlig revansch eller dylika billiga känslouttryck. Det är inte säkert att den andre killen agerar på samma sätt, det beror på vilka neuronimpulser som vinner kampen i hans mjuka hjärna.
Xi prioriterar således status quo i handelskriget, att tarifferna ska stanna på hanterbara nivåer och att de båda länderna kan bygga en stabil relation från en låg nivå. Trump vill å andra sidan säkra åtkomst till jordartsmetaller, vilket från USA:s sida kräver eftergifter i fråga om exportkontroll på mikrochips eller stödet till Taiwan – eller båda två. USA vill gärna att Kina åter börjar köpa större volymer sojabönor och andra lantbruksprodukter, så att man slipper subventionera de egna bönderna. Kina vill å andra sidan sälja sina bilar i USA.
Oavsett vilket ska man veta att Beijing sitter med trumf på hand i nästan alla avseenden, medan Washington är hårt pressat från alla håll och kanter. Statsbudgeten skenar, samtidigt som det ekonomiska kriget mot omvärlden slår hårt mot den egna industrin, som måste köpa dyrare insatsvaror till sina produkter.
Teknokraterna i Zhongnanhai kan samtidigt luta sig tillbaka och åse hur landets enorma satsning på teknisk utveckling nu betalar sig många gånger om, när man rycker ifrån USA på allt fler områden och tar täten i fråga om grön teknik, AI, humanrobotik med mera. Man har sedan länge passerat USA i anslag till forskning och utveckling, antal patent som beviljas per år och inte minst andelen kvalitativa artiklar i vetenskapliga publikationer.
USA hänger inte längre med, utan får anstränga sig hårdare än eljest. Det hjälper nog inte att den vetenskapsfientlige Trump skär ned i sektorn, inte heller att hans migrationspolitik skrämmer iväg de talanger från Kina som USA länge varit beroende av.
För världens bästa är det mest passande utfallet att Xis linje får gehör, att de två supermakterna enas om att tolerera och respektera varandra, och att man etablerar en stabil förbindelse i en annars kaotisk tid. Så länge dessa två bjässar kommer överens sålunda behöver man inte vara särskilt orolig för en apokalyps av något slag.
Men frågan om Taiwan pockar på en slutgiltig lösning vad det lider, samtidigt som USA har att försöka försvara sin hegemoni, enkannerligen i Stilla havsregionen. Det kan snabbt blåsa upp till strid, och det kan urarta lika snabbt – särskilt med en president vars slumpmässiga neuronimpulser avgör dagsformen.