Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT samlar några vänsterföreträdare för att dödförklara woke, i vart fall när man får bygga en egen halmgubbe kring företeelsen utan att blanda in «högernationalister» och andra som nyttjar begreppet. Man menar att «woke» har blivit ett allmänt skällsord som kan nyttjas för allt möjligt, men att det omfattar en ytterst liten del av vänsterns politik.
Försök till rättfärdiganden görs genom att peka på begreppets ursprung i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, men det är inte den vidgade definition som numera nyttjas för att beskriva en överdrivet progressiv vänsterpolitik i största allmänhet, omfattande «kritiska vithetsstudier», «fettaktivism» och social rättvisa för extrema minoriteter som transpersoner.
Begreppet rymmer även företeelser som klimathysteri och relaterade fenomen som ständiga angrepp mot rött kött, nyttjande av «könsneutrala» neopronomen samt en ihållande diskurs kring «kulturell kompetens» och kvotering. Under den definitionen inser man att regimtelevisionen SVT alltjämt är fullblodswoke, i såväl urval av program och nyheter som presentation.
De rödgrönrosa partierna kanske inte längre talar i lika högt tonläge om feministisk snöröjning och styckning av vita medelålders män, men undermeningen finns alltjämt där. Man har tvingats anpassa sig till den hårdkokta verkligheten något, med gängkriminalitet och andra effekter av migrationen, men har för den skull inte övergett den huvudsakliga orienteringen.
Statstelevisionen själv bär syn för sägen genom att fortsätta släppa fram inkvoterade element som inte kan tala begriplig svenska, men som ändå ska ikläda sig rollen som reportrar, naturligtvis på någon annans bekostnad – meritokratin är satt ur spel.
Något problem att finna vänstersympatisörer i regimteves korridorer finns inte, men jag utmanar kreti och pleti att finna en enda sverigevän i tevehuset. Gärna mångfald i hudfärg, men inte i åsikter! Så kallade «högernationalister» göre sig icke besvär i den statliga ideologiproduktionen.
I nyhetsurvalet uttrycker man alltjämt orubbligt stöd för Tobias Hübinette och andra företrädare för «kritiska vithetsstudier», samtidigt som man tar parti för allsköns vänsterfalanger, från BLM till Klimat-Gretas rörelse. Någon granskning är det här aldrig tal om, utan snarare att utgöra megafon för dessa företeelser, att sprida det rödgrönrosa progressiva evangeliet.
Samtalsämnen bland vänsterproggare är för övrigt alltjämt «intersektionalitet» och esoteriska «orättvisor» snarare än materiella villkor för majoriteten. Vänstern upphörde för länge sedan att företräda arbetarrörelsen, och har istället kommit att representera en chic övre medelklass av klimatsmarta veganer i storstäder, progressiva element som har indoktrinerats i den rätta läran vid universitet och högskola under en rad överideologier kring genus och klimat i syfte att rädda planeten och sudda ut gränserna.
Kanske en viss tillnyktring har skett, men det räcker inte att woke är en «liten del» av vänsterns politik, utan den måste avfärdas helt och hållet om man ska återfå förtroendet från den större massan. Transpersoners «rätt» till särbehandling måste ge vika för verkliga angelägenheter som en allmän tandvårdsreform och annat som rör en majoritet av folket – införande av yttrandefrihet, inrättande av en stabil funktionell skola och mycket mera.
