Går vi äntligen mot slutet av show Paasikivi och cabaret Sundström, eller kommer den förljugna propagandan fortsätta även under 2025? Den propaganda som har att Ryssland vill återuppliva ett imperium och inkränkta på Europas gränser, medan verkligheten kanske är något mer komplicerad och nyanserad?
Viss uppgivenhet råder i vart fall i medienarrativet, eftersom Trump ju vann valet och det därmed står klart att det amerikanska stödet till Ukraïna är i farozonen. Ska Europa på egen hand dra lasset, trots att man inte har en egen vapenindustri av rang, eller ska man göda det amerikanska militärindustriella komplexet med européernas skattepengar för att hålla det falska hoppet uppe ett tag till i den konflikt som Moskva redan vunnit?
Under alla omständigheter rustar den svenska regimen för fullt, bland annat genom att kontraktera femtio nya stridsvagnar till ett värde av 7.5 miljarder och ytterligare fyrtio sådana bandvagnar som sägs ska skänkas till Ukraïna. Uppenbarligen ser man i vart fall i Rosenbad inget slut på kriget, trots att Zelenskyj själv menar att förhandlingar om frysning av konflikten är nära förestående i ljuset av den senaste utvecklingen.
Medan Kristerssons förryckta kabinett slösar bort svenskarnas skattemedel på fyrverkerier som aldrig kommer till användning, börjar man i Tyskland och på en rad andra håll i Europa förbereda för en postukraïnsk tid av fred och förnyade säkerhetsdoktriner. Man kan uppenbarligen inte upprätthålla sanktioner mot Ryssland i all evighet, särskilt som det är EU som främst drabbas av de egna skotten.
Man inser också att det är till föga nytta att ytterligare fösa samman Kina och Ryssland, eller för den delen Indien och Ryssland, eller hela det globala syd och Ryssland, under detta ok av sanktioner som bara tenderar att skrämma iväg övriga världen. Väst står alldeles ensamt i sin futila kamp mot Moskva.
Det i sin tur har sina givna orsaker, som man dock tonar ned eller rent av förnekar. Man har investerat stort politiskt och annat kapital i att omdana Ukraïna och Georgien i en ambition att expandera Nato så mycket som möjligt, inte minst med påverkansoperationer, incitament till statskupp och försök till en rad «färgrevolutioner», mekanismer som världen i övrigt fnyser åt och nog inte önskar drabbas av för egen del.
Det är alltså inte Moskva som expanderar, utan Väst under det bellikosa USA:s ledning. En expansion som påbörjades tämligen omgående efter kalla krigets slut, under en tid då det hade varit mer logiskt att avveckla Nato då Sovjetunionen imploderade och Warszawapakten upplöstes. Löftet till Gorbatjëv och Kreml ignorerades, i vanlig ordning.
Väst upphörde således aldrig att betrakta Ryssland som fiende, och lät aldrig landet på riktigt komma in i värmen. Därför ska man inte heller vara förvånad över att demokratin inte fick något starkare fäste, särskilt som den amerikanska ekonomiska chockterapin mest orsakade armod bland befolkningen, medan en handfull oligarker och amerikanska klienter kunde sko sig och roffa åt sig alla tillgångar.
Man trodde att man hade fått den ryska björnen på fall, och nu hade fri lejd över hela Östeuropa och vidare mot Centralasien, men Kreml drog alltså sin röda linje vid Ukraïna. Det struntade Väst i, och man beslöt syna Putins hand. Därav den förhandenvarande situationen, och Putins kort visade sig vara mycket starkare än vad man hade trott.
Ukraïna offrades därmed för Västs expansionism, och landet kunde ha förblivit intakt och helt under en annan strategi. Nu har gränserna oåterkalleligen förflyttats, och Natos expansion har hejdats. En ny verklighet är förhandenvarande, och ingen mediepropaganda kan rubba på detta faktum. När kommer självkritiken och den nyktra analysen?