Den politiska festen fortsätter med ständigt nya spektakulära uttalanden från den nyinstallerade US-presidenten Trump. Färskt för gårdagen är synpunkten att Ukraïna är den part som påbörjade kriget, att Voldemort Zelenskyj är en diktator och att den senare blott har fyra procent i förtroende bland populasen. Världen rämnar för européerna!
Men man kan vända på saken och studera det befängda narrativ som EU och den tidigare US-administrationen under Sleepy Joe Biden har spunnit under tre års tid, med benäget bistånd av den vänsterliberala pressen, nämligen att Ukraïna är en «demokrati» som oförhappandes och oprovocerat har invaderats av stora stygga Ryssland, vars ledare Putin bara är i början av en allmänt expansiv imperialistisk fas att återupprätta Sovjetunionen och likt Hitler ta sig an hela Europa. Vi står näst på tur, hävdar man!
Något vedertaget demokratibegrepp finns inte, men för debattens skull behövs någon lämplig gemensam referenspunkt, som man kan finna i demokratiindex av olika slag. Två sådana är V-Dem respektive Economist democracy index, som båda betecknar Ukraïna som en hybridregim.
Enligt V-Dem är Ukraïna att betrakta som en valautokrati av samma snitt som Ryssland och Belarus, länder vi vanligen inte betraktar som demokratier i vedertagen mening. Om Ukraïna är en demokrati, så är rimligen även Ryssland och Belarus demokratier, och om Putin och Lukasjenka är diktatorer, så är även Zelenskyj diktator – man kan inte plocka sina körsbär fritt i självsvådlig bias.
Men det är just sådan bias som är så typisk för västliga politiker och medier, när man å ena sidan betraktar demokratin Thailand som en militärdiktatur, och å den andra den korrupta Kievstaten som en demokrati. Man avfärdar också blankt Hongkong som demokrati, trots att denna är helt i paritet med Ukraïnas, eller snarare i allt väsentligt långt mer utvecklad. Det kokar oftast ned till något högre syfte att stödja eller avfärda den ena eller den andra entiteten.
Det högre syftet med Ukraïna gäller Västs expansion, civilt via EU och militärt via Nato, på Rysslands bekostnad. USA och EU har investerat kraftigt i att transformera Ukraïna till en demokrati av västligt snitt, och man har i den gärningen inte dragit sig för att infiltrera politiken, småningom med statskupp som följd under Euromaidan 2014.
Naturligtvis avfärdas den historieskrivningen, men det är så att säga inte en slump att skeendena då fick Ryssland att ingripa i Donbass och att annektera Krim. Man såg den förhandenvarande säkerhetsordningen rubbas, och hade då att agera för att bevara denna. Den «fullskaliga» invasionen är en direkt fortsättning på dessa händelser, sedan Kiev tagit ytterligare steg mot medlemskap i Nato.
Vem som startade kriget är därmed en mer komplex fråga än vad som framgår av det naiva narrativet i propagandistiska medier. Ryssland upplever Västs expansion som ett hot och ett löftesbrott, och har dragit sina röda linjer. Zelenskyj hade möjlighet att förhandla innan invasionen var ett faktum, men avråddes av Boris Johnson och andra västliga potentater.
Donald Trump skiter dock i allt detta, och hans enda mål är att seal the deal och avsluta kriget, så att han kan ha fullt fokus på Kina. Han ser en affärsidé i att suga ut Ukraïna i utbyte mot beskydd, samtidigt som Ryssland kan hållas på mattan genom att ha en undanskymd plats i G8 – man får komma in i stugvärmen, men får stanna i farstun. Putin domesticeras.
Därför ger han också Ryssland segern, för att det är den enda framkomliga vägen i denna ambition. Kreml har inte för avsikt att ge upp sina landvinningar, och man dominerar på slagfältet. Ukraïna blir slutligen en marionett åt endera USA eller Ryssland, det kan kvitta.
Hur som helst är det segraren som skriver historien, och det är i detta fall USA och Ryssland. Ni andra kan ta av er era löjliga ukraïnaflaggor och istället börja arbeta för ert eget folk och er egen nation istället för denna idealistiska kamp om ingenting alls i diktator Zelenskyjs korrupta rumpstat. Kriget är nu nämligen i praktiken över, och slaget definitivt förlorat för EU:s vidkommande.