Vice US-presidenten Vance satte fingret rakt i en sårig varböld när han under Münchens säkerhetskonferens betonade att Europas största hot kommer inifrån, nämligen från den repression av det fria ordet som är så utbredd och så typisk för Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Händelsevis sände amerikanska 60 minutes ett inslag i ämnet strax efter, vilket orsakade vidare tumult.
De drakoniska tyska lagarna består i förbud mot att förolämpa andra, likväl som att uttrycka en rad förbjudna politiska åsikter eller förevisa vissa symboler, helt i överensstämmelse med den svenska hetslagstiftningen (som har tysk förlaga). Men man har dessutom differentiering i tillämpningen på en rad vis, så att uttryck på nätet eller mot politiker (!) bestraffas hårdare än eljest. Säg «Pimmel Scholz» offentligt, och du bötfälls.
Vidare tillämpar den tyska Polizei gryningsräder mot personer som sagt «neger» på nätet, varvid man beslagtar all deras elektroniska apparatur under förevändning att den skulle kunna ha nyttjats under «brottets» skeende. Personer bestraffas alltså direkt, utan föregående domstolsförhandling, samtidigt som deras möjlighet att försvara sig mot statens ingrepp begränsas genom sådana beslag. Även svensk lagstiftning har sådana paragrafer om förverkan och beslag, som åtminstone fordom tillämpades flitigt om någon påkoms med att skriva på Flashback eller lyssna på förbjuden musik.
Tyskarna försvarar sig med att yttrandefriheten «behöver gränser», särskilt i ett land som har präglats av auktoritära krafter och förföljelse av minoriteter. Men å ena sidan har yttrandefriheten definitionsmässigt inga gränser, utan upphör i samma ögonblick gränser etableras. I annat fall existerar yttrandefrihet överallt, till och med i Nordkorea – det är då bara gränsernas natur som skiljer sig.
Och å den andra sidan tycks tyskarna och européerna aldrig dra rätt slags lärdom av historiens skeenden. Då nationalsocialisterna kom till makten förelåg i den tyska Weimar-republiken en hetslagstiftning som är tämligen lik den nuvarande svenska, och den tillämpades flitigt mot främst nazister, som därvid blev syndabockar och martyrer som kunde nyttja statens repression för egen vinning i den politiska debatten.
Man kan kontrastera detta mot det yttrandefria USA, där nazism och andra kollektivistiska eller antidemokratiska rörelser aldrig har förekommit annat än i den yttersta marginalen. Detta för att man i en sådan yttrandefri miljö dels inte kan skylla på att man blir tystad, och dels per omgående får svar på tal från andra som inte är rädda att yttra sin mening.
Detta är kärnan i yttrandefri debatt, att utan inre eller yttre censur eller andra hinder kunna uttala sin mening, alldeles oavsett innehåll eller form. Yttrandefriheten är alldeles särskilt till för uttryck som väcker anstöt, medan de snälla uttrycken så att säga inte är i behov av sådant skydd. Yttrandefriheten fordrar att dårar får skrika Sieg heil! och att man är fri att förolämpa vem som helst – straffet får bli socialt, inte juridiskt.
Tyskarna fattar inte detta, utan beter sig just så som nazisterna, fascisterna och kommunisterna, de kollektivistiska rörelser som är för «yttrandefrihet» så länge det som utrycks är i överensstämmelse med de egna gränserna. Fascismen tycks ligga i tyskarnas DNA, även om det nu är en vänsterliberal variant av fascism.