Vänstertomtarna vid Göteborgs universitet har klämt ut en rapport om «kärnkraftsopinionens ideologiska förankring», i vilken man söker belägga tesen att nationalistisk ideologi är en drivkraft bakom den allt större positiva synen på kärnkraft. Det är alltså inte bara högern i allmänhet som anses vara positiv, utan i synnerhet sverigedemokratiska väljare.
Med en smula multivariat regressionsanalys tror man sig kunna finna ett samband mellan positiv syn på kärnkraft och sådant som en flyktingkritisk inställning samt negativa tankar kring mångkulturalism. Däremot etablerar man ingen förklaringsmodell kring det påstådda fenomenet.
Det överlämnar man istället till vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT att reda ut, genom att låta statsreportrar berätta om det akademiska fyndet och att intervjua klängrankorna vid SOM-institutet om deras «teorier» kring sambanden. För de vänsterblivna statsmedierna är det just kopplingen till nationalism som är intressant.
Detta för att nationalism är ett skällsord i dessa kretsar, varför man flitigt nyttjar ordet i propagandan, särskilt i dess än mer pejorativa form «högernationalism», som man klistrar på allt man ogillar. Det sker ofta med övertydlig betoning och förstärkning, och även sådan emfas är ett element i propaganda – var har man lärt sig detta?
Under alla omständigheter kan vi avfärda både denna studie och det åtföljande statstevereportaget som ideologisk smörja. Detta för att kärnkraft per definition är ett nationalistiskt projekt, även om stora företag i vissa länder numera satsar på egna reaktorer för att kunna säkerställa driften av datacenter av olika slag, inte minst de kraftslukande AI-klustren.
Till yttermera visso är det ett «vänsternationalistiskt» projekt, då det var Socialdemokraterna som var drivande i uppförandet av kärnkraft. Det var på den tiden då vänstern var en nykter och frihetlig rörelse som tjänade nationens och svenskarnas intressen, men sedan dess har förfallet varit omfattande.
Det delar av högern gör – i alla partier i samma utsträckning – är att plocka upp den tråden i en tid som präglas av energikris och återknyta till en forna ideologisk ståndpunkt. Det sker dessutom i alla länder, och kärnkraftens renässans har mer med verklighetens behov att göra än med ideologi. Det är en pragmatisk inställning.
Ideologin finner vi istället bland just den vänsterblivna wokeistiska rörelsen, kommunisterna i VPK och de rödgröna partierna, statsmedier och inte minst universitetsvänsterns akademiker, för vilka «klimatet», fortsatt massinvandring och så vidare är viktiga frågor. Paradoxen har samtidigt att dessa skogsmullar sedan 1980-talets antikärnkraftskampanj är fortsatt emot den renaste energikälla vi har, utan att ha några realistiska skäl till det.
Vad som sker nu är att Sverige och Europa är på väg att nyktra till efter en långvarig period av LSD-inspirerad rödgrönrosa törnrosasömn, under vilken man har lagt ned kärnkraften och därmed avhänt sig energibasen för industrin och därmed konkurrenskraften gentemot omvärlden. Man har åter kommit till insikt om att graden av energiutnyttjande står i proportion till motsvarande nivå på en civilisation och dess industriella styrka, och man noterar att länder som Kina och USA investerar kraftigt, inte bara i traditionella fissionsreaktorer, utan även i thoriumreaktorer och forskning kring fusion. Enbart vindsnurror förslår helt enkelt inte.
Sverige och Europa har frivilligt avhänt sig sin kompetens kring kärnenergi, och står nu med rumpan bar. Energiförsörjningen är obalanserad, elpriserna svajar betänkligt och industrin går knaggligt, samtidigt som samhällsproblemen växer. I det läget behöver man nog inte vara nationalist för att inse behovet av stabil och billig baskraft, för att trygga industrins behov och den fortsatta välfärden.