Kategori: Teknik

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Gängen som förklaringsmodell

Kristmuppen Forssmed har en ny ingångsvinkel på det påhittade problemet med barns användning av mobiltelefoner: «gängen» kan komma att rekrytera barn via dessa manicker… Eller egentligen är det myndighetsvänstern i form av Folkhälsomyndigheten som gör den kopplingen, i själva verket kanske på direktiv från regimen.

Vänstermyndigheten föreslår nämligen en ny «rekommendation» om att inte ge barn under tretton år en så kallade smart telefon, på det att de inte ska behöva ta del av «skadligt» innehåll, inklusive gängrekrytering. Alltså det språkbruk man regelmässigt har använt i Kina för att successivt censurera innehållet på nätet och kontrollera narrativet. Faktum är att jag redan för tusen år sedan i ett papper förutspådde konvergens mellan Kina och Väst i detta avseende, en förutsägelse som har infriats till fullo.

Med «skadligt» innehåll menar man i övrigt «falsk» information (vem sitter på sanningen?) som kan skapa en «parallell bild av världen» (alltså inte Socialdemokraternas bild), eller realistiska skildringar av vad som händer i samhället med avseende på våld, eller nöjesformer som pornografi. Det är ju trots allt en kristborgerlig regim vid makten.

Mot detta kan man invända att pornografi för småbarn mest framstår som ett äckligt lustspel, och att eventuell påverkan kommer först i puberteten då man alltså skulle få tillgång till detta hemska internet där ute. Man kan även inskärpa att gängrekrytering inte är ett generellt problem för barn, utan ett specifikt problem med Orten-koppling – ska alltså alla barn behöva lida för massinvandringens effekter?

Allt man kan göra på en mobiltelefon – och mycket mer – kan man även göra på en dator, men det är specifikt lurarna man angriper av någon anledning. Hur löser man då problemen med övriga slags skärmförsedda apparater? Totalförbud för datorer fram till trettonårsåldern? Så skapar man en global IT-underklass.

Alla verktyg utan undantag kan missbrukas, och förbud har aldrig löst några problem. Aldrig. Det handlar istället om att träna människor i att använda verktygen på rätt sätt, istället för att begränsa tillgången. Visste du till exempel att man kan producera barnpornografi med papper och penna? Förbjud pennorna!

Vad gäller mobiler rör det sig om att i skolan lära ut källkritik, det vill säga att konsultera ett flertal vitt skilda informationskällor för att ta reda på någorlunda verifierbara fakta – och att att absolut och under inga förutsättningar låta en enskild källa, exempelvis statstelevisionen, agera Sanningsministerium, utan att tvärtom ha som utgångsspunkt att samtliga källor har agendor och sprider propaganda. Det är i skärningspunkten av alla dessa olika källor som man kan finna korn av sanning.

Det rör sig om att diskutera och problematisera de bildfigurer som emanerar från nätet, och att passa in dem i ett sammanhang. Exempelvis avseende pornografi, våld och andra fenomen. Att täcka för ögonen har aldrig fungerat, ej heller att ha händerna på täcket. Diskutera das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, ty det är i den barnen lever och ska leva.

Skärmtiden kan och ska begränsas, men inte av fakking staten! Det är i första hand skolan som ska samla in mobiler under morgonen, för att återlämna dem på eftermiddagen – i den mån eleverna överhuvudtaget medhar sina «enheter», det är ju lika bra att lämna dem hemma. I andra hand är det föräldrar som ansvarar för eventuell begränsning av skärmtid. Men aldrig socialiststaten via juridik eller andra instrument.

I övrigt ska det stå barn likväl som kristmuppar och vuxna att surfa fritt, inklusive på porr- och gore-sajter om man så vill. Verksamheten därstädes måste vara självreglerande via medlemsinitiativ, och det kommer inte an på staten, EU eller andra politiska kroppar att överreglera nätet. Informationen vill vara fri.

Åh nej… Kristdemokraterna vill rekrytera mig till sitt parti.
Kategorier
Kultur Politik Teknik

Regimen i luren

Den paranoida moderatregimen ser faror bakom varenda knut, och på förekommen anledning inför man ett «varningssystem» i vilket olika «aktörer» ska kunna «varna» allmänheten vid «fara» av olika slag. Det blir därmed ett komplement till alla övriga larmsystem som finns, samtliga utan egentlig praktisk funktion.

Hypotetiskt är det en god idé, men den kommer med matematisk precision att missbrukas våldsamt. Som med alla andra idiotiska «pushnotiser» blir det till slut en kakafoni av irrelevanta skräpmeddelanden, bland vilka ett eventuellt hypotetiskt verkligt varningsmeddelande av vikt skulle drunkna.

Exempelvis har regimtelevisionen ofta så kallade «viktigt meddelande till allmänheten» (vars förkortning tydligen är viktig att känna till) i en stor blaffa överst på sina webbsidor, skräp som man måste hantera som vilken reklam som helst med filter av olika slag. Jag skiter faktiskt i om det brinner i en industrilokal i Säffle, och om det skulle brinna här känner man nog det på lukten.

På mina «enheter» och «applikationer» har jag stängt av alla slags «pushnotiser», eftersom det är jag som bestämmer villken information jag vill ha, inte någon extern «aktör», oavsett om det är en mjukvarutillverkare, mobiloperatör eller regimen. Allra minst regimen, som inte ska ha någon som helst megafon eller direktkontakt in i min lur. Det luktar alldeles för mycket «telescreen» à la «1984» om en sådan mekanism.

Den enda godtagbara modellen är opt-in med en klingande svensk term, alltså att man begär att få viss information. Alternativet opt-out borde helt sonika bannlysas och beläggas med dödsstraff. Det är som med alla dessa kakor man måste bekräfta nutilldags i denna regleringskåta EU-diktatur, det vill säga ett synnerligen oönskat informationsbrus.

Dessvärre är så kallad «cell broadcast service» «opt-out», vilket innebär att man måste stänga av alla sådana meddelande, tillsammans med alla andra CP-notiser. Men en notisfri miljö är ändå möjlig, på samma sätt som en reklamfri, även om man mycket väl kan tänka sig en framtid där «telescreenen» blir ett faktum, det vill säga att man inte kan stänga av regimens alla meddelanden om att «tvätta händerna» och dylikt – ett sådant SMS skickades faktiskt ut i december 2020.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars förkortning var oerhört viktig att känna till under pandemin, heter nu något annat, men på dess sidor kan man inte finna någon information om «opt-out» ur systemet. Men på förekommen anledning visas här nedan i bild hur sådana notiser kan stängas av, på det att regimen kan portförbjudas.

Att ständigt ha denna paranoida alarmmentalitet och att utsättas för detta eviga «pushande« av skräp, likväl som att trycka på femtio tusen kaknotiser i månaden, är inte ägnat att främja mental hälsa, utan leder till en nervös tillvaro där kortisolet regerar. Turn off, opt out och spänn av lite, va?

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Ingen europeisk motståndskraft

Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.

Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.

Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.

Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.

Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.

Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.

Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.

Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Kina möjlighet, inte hot

Kronqvistarn och i viss mån den där andre liberaaale ledarskribenten i Götet verkar ha släppt sargen och börjat skrinna lite på rinken, men den verkligt offensiva förmågan saknas alltjämt. Detta i bildlig mening angående Kina och dess utveckling till ledande tekniknation.

För Expressen har nu äntligen fattat att Kina inte längre kopierar utan innoverar i allt högre grad. Siffrorna har varit där en längre tid nu, i form av överlägset flest patent, total dominans i akademin samt inte minst tekniska landvinningar i allt från kvantdatorer och mobiltelefoni till solceller, batterier, elbilar och rymdfarkoster.

Men i vanlig ordning ser man bara «hot» överallt när Kina är inblandat, «hot» mot svenska jobb, «hot» mot svenskt näringsliv och till och med «hot» mot svensk forskning – varför den ledande teknikmakten nu skulle ha något att hämta i just Sverige. Av någon anledning har man inte samma inställning till tidigare amerikansk dominans, kanske för att USA är vår «vän» (?).

Kina är emellertid inget «hot» mot Sverige, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Däremot har Kina alltid varit en möjlighet, som när Sverige blev rikt på handel med Kina under Ostindiska kompaniet, eller då Sverige tog del av Kina som världens fabrik under den senaste globaliseringsfasen.

Kina som ledande forskningsnation och världens innovationscentrum är på samma vis en möjlighet för Sverige att haka på det moment som Kina har byggt upp i teknik och vetenskap, och på samma sätt som vi tidigare har tagit rygg på USA kan vi nu göra det på Kina. Samma slutsats verkar Sveriges universitet och högskolor ha landat i, vilket irriterar de liberaaala ledarskribenterna och inte minst de märkliga kjolstygen på Säpo.

Det är klart att under amerikanskt vasallskap är den vägen stängd, för då definierar USA våra «fiender» och stänger in oss i ett slutet system. Det är nog ingen bra modell när USA tappar fart och Kina rusar förbi, och där ligger nog det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa: att lägga alla ägg i en och samma amerikanska korg.

Det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa är i övrigt vi själva, att vi är alldeles för långsamma, att vi dras med överreglering, att vi har alldeles för mycket fokus på «värderingar» och alldeles för litet på entreprenörskap, innovation, teknik, forskning och utveckling. För EU är det och har alltid varit viktigare att reglera amerikanska «techjättar» än att stimulera framväxten av egna sådana tillväxtmonster.

Sådan framväxt av en inhemsk IT-industri och annan teknisk utveckling kan aldrig ske i ett vakuum, och när vi är på efterkälken måste vi lära av andra. Vi har alltid lärt av USA, men nu måste vi även lära av Kina. Vi måste hedga med Kina mot USA, och vi måste ta tillbaka en äldre ordning där vi står fria från geopolitiska allianser där sådana saknar mening.

Sverige måste satsa på att få en astronaut skickad till himmelspalatset Tiangong, för inom kort är det den enda rymdstation som finns på himlavalvet, då den rysk-amerikansk-europeiska ISS pensioneras utan att ersättas. Akademiskt samarbete med spetsuniversitet i Kina är givet, med flitigt utbyte av doktorander och andra studerande. Joint ventures mellan svenskt och kinesiskt näringsliv är det som i praktiken stimulerar framväxten av ny teknik.

Säkerheten då? Den är och måste vara oberoende av geopolitiska låsningar av det slag vi har i dag. USA är ett minst lika stort «hot» i det avseendet, och landet har aldrig dragit sig för att stjäla teknik när tillfället har uppenbarat sig. Bara det att de naiva swedistanerna har betraktat USA som en «vän» och därmed gett full insyn i allt, utan rimlig anledning.

Det är trots allt USA som har ett öra mot alla våra informationssystem, inte Kina. Idealt har vi inga sådana sårbarheter alls, vilket är en av de möjligheter som ges av att fördela riskerna och chanserna på flera aktörer istället för att låsa in sig i ett givet system.