Hatt blev ingen hit, och hat och hot fick Hatt att hötta till: vet hut! Därefter tog hon sig en hutt, och sade tack och adjö! Centerpartiet har nu hattrick i partiledare, efter att ha hattat fram och tillbaka med företrädare på posten i tre år. Någon riktigt het kandidat att efterträda Hatt finns inte heller, nu när valåret närmar sig.
Blott ett halvår på posten fick det bli, sedan pallade rödfjäsan inte längre. Rimligen måste hon ha varit införstådd med att det blåser ordentligt i toppen, och att man därför måste hålla i sin hatt? I annat fall får vi betrakta det som ännu en i raden av märkliga felrekryteringar.
Vad Hatt menar med hat och hot är inte heller gott att veta, eftersom hon tydligen inte har anmält någon. Hade hon kanske räknat med att få kärlek tillbaka för att ständigt förstöra för människor? För det är faktiskt vad politiker gör.
Politikers beslut påverkar människors liv, exempelvis när allt blir dyrare för att kärnkraften läggs ned, eller att kriminalitet, utanförskap och kulturella slitningar kommer som ett brev på posten när man låter en miljonhövdad skara migranter komma på kort tid, «reformer» som Centerpartiet i allra högsta grad har varit delaktig i.
Den märkliga sammanlänkningen av hat och hot är för övrigt tröttsam. Hot är en brottslig handling som helt enkelt ska polisanmälas om det kan förstås som allvarligt menat. Hat är å andra sidan en helt normal känsla, och naturligtvis inte förbjuden på något vis. Vänligen skilj på dessa företeelser hädanefter!
Man kan således inte polisanmäla eller på annat sätt beivra hat, och hat är givetvis inte heller något «hot mot demokratin», ännu en tröttsam kliché i den inrikespolitiska retoriken. Hat är något man måste tåla som politiker på den nivån, annars har man inte i gebitet att göra. Man är då inte av det rätta virket, och bör lämna över till mer hårdhudade förmågor.
Var Centerpartiet ska hitta en sådan är dock höljt i dunkel, ty partiet har helt enkelt förblött sedan företrädaren Demirok punkterade den gröna bubblan. Det finns inga talanger kvar i partiet, som numera driver fritt på öppet hav utan tydlig riktning. Ingen vet vad bondepartiet vill, annat än att fortsatt sätta sig på tvären och tjura över Jimmie.
Anna-Karin Hatt kunde inte lyfta partiet, och förmådde inte heller byta kurs. Men det måste man göra om man ska ta sig ur det träsk man sitter i, man måste begrava det äckliga arvet efter Lööf och komma in på banan igen. Eller fortsätta samarbeta med kommunister, socialister och ekofascister – en säker väg till att göra sig själv irrelevant och småningom trilla ut ur riksdagen.
Det vore något av en önskedröm om båda de «liberala» partierna C och FP kunde göra sorti ur politiken, gärna tillsammans med KD, på det att alternativen bleve en smula tydligare. Dessa partier fyller ingen vettig funktion, och har ingen politik som inte redan täcks av de större partierna. Centerpartiet bör följa sin ledares exempel.
