Bidenregimen införde som bekant exportkontroll kring all avancerad chipteknik med minsta del som har amerikanskt ursprung, vilket fick till följd att nederländska ASML inte fick skicka sina mest avancerade EUV-maskiner till Kina, och att andra tillverkare på samma sätt engagerades i ett veritabelt embargo mot Kina. Kina fick dessutom bara köpa andra rangens GPU:er från Nvidia, i mindre kvantiteter.
Syftet uppgavs vara att «kinesiska militären» kan nyttja tekniken, och att det därför är en «nationell säkerhetsrisk» för USA:s vidkommande. Men den egentliga ambitionen är förstås att försöka lägga krokben för Kina och förhindra att landet kommer i fatt och förbi, och det är symptomatiskt att USA inte tål marknadsekonomi när man själv står på den förlorande sidan.
En annan sak som USA inte riktigt tål är att bli sanktionerad, vilket man för närvarande faktiskt blir av den starkare parten Kina. För om USA kan införa exportkontroller, kan Kina förstås svara med samma mynt, vilket är just vad man gör.
Men då grinar USA högt och pratar om «economic coercion» och att «vår militär är beroende av magneter från Kina» (!). Man får alltså tillbaka den bumerang man själv kastade, och gillar det uppenbarligen inte. Kina säljer så gärna magneter och jordartsmetaller till USA och övriga världen, så länge det rör sig om civilt bruk. Tit for tat.
Då ska man hålla i minnet att Zhongnanhai länge undvek att svara på USA:s provokationer, då Trump införde handelstullar under sin första sejour och då Biden införde exportkontroller. Man närde ett hopp om att Washington skulle ta sitt förnuft till fånga, och antydde mest att man förfogar över motmedel, som jordartsmetaller.
Men sedan dess har Beijing metodiskt utarbetat en spelbok, som inte bara tar fasta på ovan metodik med att svara med samma mynt medelst exportkontroller och reciproka handelstullar, utan även inbegriper större mått av självförsörjning och att handla produkter av andra än USA, till exempel soja från Brasilien.
Man kunde tro att Dongwang (懂王, besserwisser, det vill säga Trump) skulle ha fördel i att nyttja Nvidias GPU:er som lockbete för att blidka och tämja den kinesiska draken, men Beijing antog den radikala strategin att helt enkelt nobba Nvidia helt och hållet. Inte för att man har bättre chips, men för att man kommer runt problemet ändå med egenutvecklad klustring och för att man vill ha alla incitament på den egna industrin att utvecklas snabbare.
På samma sätt har Huawei utvecklat hundra procent självförsörjning under de senaste åren, sedan man av USA och dess allierade mobbades ut från telekommarknader. Huawei var helt enkelt för överlägset, men USA ville inte tappa sitt privilegium att tillhandahålla de nät i vilka man bedriver sitt långvariga spioneri mot europeiska företag och politiker. Återigen är det så att USA och Väst inte tål konkurrens från uppstickare, och då använder man alla fula knep som finns i verktygslådan.
Det som sker nu är därför en teknisk bifurkation, ett så kallat splinternet, där Kina utvecklar egen hård- och mjukvara av alla de slag, utan något beroende av amerikansk eller västerländsk teknik. Vi talar inte längre om «riskminimering« från endera hållet, utan om en omfattande frånkoppling mellan Kina och Väst.
Och det är här Kina som har intiativet och momentet, medan USA inte riktigt har orken eller förmågan att svara. Visst, man kan låta TSMC bygga fabriker i USA, men det kommer alltid att vara en äldre generations produkter som tillverkas, om man överhuvudtaget får lönsamhet i produktionen. USA har helt enkelt inte produktionsförmågan, vare sig det gäller halvledare, magneter eller ens raffinering av jordartsmetaller.
Det är inte frågan om om, utan om när Kina blir ledande i halvledarteknik och utveckling av hårdvara, och med viss fördröjning även mjukvara. Frågan är då hur Väst ska förhålla sig till detta, och hur världen framgent utvecklas, när de bästa tekniska lösningarna finns på andra sidan jorden och inte längre i vår del av världen.
Ja, det kan vara svårt att mentalt föreställa sig att Apples lurar ska gå samma öde till mötes som en gång Nokias och Ericssons, och att framtidens nallar heter Huawei och Xiaomi, men det är nog vad man bör förbereda sig på. Samt alla de nu okända märken och prylar som kommer att dominera marknaden om tjugo år.