Ottawa har nyktrat till sedan den illiberale diktatorn Trudeleau avgick efter ett fullständigt fiasko som premiärminister. Numera regerar Mark Carney, med en plattform som är diametralt motsatt den tidigare, enkannerligen med avseende på relationen till Kina.
Carney var nämligen i Beijing nyligen för att reparera de frostiga relationerna samt underteckna en lång rad handelsavtal. I ljuset av ett allt mer oberäkneligt och aggressivt USA tar Carney positionen att man måste söka samarbete med fler aktörer för att hedga, istället för att måla in sig i ett hörn och lägga alla ägg i den amerikanska korgen.
I praktiska termer innebär avtalet att Kina kan börja exportera en alltjämt ganska beskedlig mängd elbilar till Kanada, medan Kina i gengäld sänker tullarna på rapsolja och andra grödor. På sikt kommer Kina därmed att etablera sig på den nordamerikanska marknaden i Kanada och Mexiko, vilket är ägnat att reta upp den brandgule mannen i Vita huset.
Trump svarar således omedelbart i vredesmod med hundra procent strafftullar mot Kanada, men det är tveksamt om det får någon effekt att tala om. Kanadickerna är hjärtligt trötta på storebrors mobbning, och orienterar sig allt mer mot EU och Kina som samarbetspartner. Det är en korrekt hållning, och Rosenbad borde låta sig inspireras.
Paranojan för Kina måste släppa, och i ljuset av vad som nyligen har timat kan man inte behandla Beijing efter andra premisser än andra stormakter. Särskilt små och medelstora länder har att navigera mellan dessa större makter, utan att gravitera allt för mycket mot någondera parten. Det är läxan vi har lärt under det senaste året, att även det förment goda USA kan anta formen av ondskefullt imperium, i själva verket den mest träffande beskrivningen av landet i historisk sammanfattning.
Dikotomin öst–väst är därmed upphävd, och det rätta förhållningssättet är att betrakta stormakter överlag med vänlig misstänksamhet, samt att fördela sina investeringar med maximal bredd. USA kan för all del införa sina strafftullar, det kommer i slutändan bara att drabba amerikanska konsumenter och amerikanskt näringsliv. Vi kan från och med i dag dödförklara den amerikanska bilen, vilket är litet av en ironi med tanke på att bilen är synonym med USA.
Den resan började i och för sig med Japans och Sydkoreas insteg på marknaden, som man numera dominerar. Kinas dominans på elbilar innebär således dödsstöten för inte bara Detroit, utan faktiskt även München, eftersom Bryssel inte tycks kunna kamma ägget och komma ur sin protektionistiska hållning och sovjetbyråkrati.
Men Carney har alldeles rätt i att den gamla ordningen inte återkommer, utan man får slicka sina sår och raskt gå vidare. Kanada går vidare, och nu gäller det för Europa att göra samma sak, att släppa det krampaktiga taget om sargen och komma ut på rinken som en målmedveten aktör som tar för sig.