Återigen sker en islamistisk terrorattack, denna gång mot en så kallad pridefestival i Tyskland. Islamisten, född och radikaliserad i förbundsrepubliken, körde sin bil rakt in i en folkmassa, varvid en person dog och ett flertal skadades. Händelsen föregås av ett otal liknande dåd under de senaste tio åren.
Ihr schafft offenbarlich das nicht, får man väl ändå lov att säga? Men det vänsterliberala wokesamhället tycks aldrig vilja reflektera över oxymoronen att importera miljontals sociala turister från misogyna och efterblivna samhällen som hatar allt vad sexuell frihet heter, utan verkar tro att araber och afrikaner med muslimsk uppväxt blir goda tyska protestanter eller i förekommande fall katoliker så fort de passerar gränsen…
Även Sverige lider som bekant av detta problem, och det blir inte mer tydligt än när riksbögen Jonas Gardell får släppa loss i storkukstabloiden Expressen. Det verkliga problemet är alltså inte islamism, utan «högerextremism» i form av Alternative für Deutschland (AfD), om man får tro Gardell.
AfD, vars partiledarinna lever i ett lesbiskt parförhållande med en invandrad kvinna, är emellertid i grunden ett libertarianskt parti som sedermera har antagit en mer socialkonservativ prägel, medan den «högerextrema» etiketten är ett vänstermedialt påfund. Man motsätter sig förvisso den gängse formen av vänsterliberal woke med särrättigheter för vissa prekariat, som transor, men har i övrigt ingenting emot privata relationer av homosexuellt eller annat slag.
Det finns ingen motsättning i det, utan är en hållning som delas med oss frihetsliberaler, som till skillnad från rättighetsliberaler (folkpartister) söker frihet från statens repression (exempelvis mot homosexuella, som tidigare i historien), men inte rättigheter till särskilda privilegier på min och din frihets bekostnad, exempelvis i fråga om yttrandefrihet.
Alice Weidel är alltså inte tillnärmelsevis en ny Hitler, och det är inte heller Jimmie Åkesson, men wokevänstern fortsätter in absurdum att söka dessa liknelser i sin retarderade retorik. För de flesta tyskar är det uppenbart att AfD har en mer nyanserad och realistisk verklighetsuppfattning än det vänsterblivna etablissemanget med Freddie Merz i spetsen.
Det är därför AfD stadigt växer i opinionen och numera är Tysklands största parti, eftersom folk i gemen lider under det vänsterliberala oket, dels i form av ekonomisk recession till följd av Energiewende, då man beslöt att stänga ned landets kärnkraft och därmed avhända sig industrins baskraft. Kvar fanns bara rysk gas, och… ja, resten är historia.
Ekonomisk kräftgång och stigande arbetslöshet i kombination med levnadskostnadskris ger grogrund för AfD att växa, eftersom man avviker från det vänsterliberala etablissemanget i fråga om problembeskrivningen och dess lösningsrum. Man vill mycket riktigt avsluta kapitlet med Ukraïna och åter låta den ryska gasen flöda, samt gräva ned stridsyxan med Kina, sunda tankar som är väsensfrämmande för Merz’ regim.
AfD är, som Elon Musk en gång hävdade, Tysklands enda hopp. Att «stå upp» för vidlyftiga ideal är billigt, men i längden går det öppna och fria samhället inte att upprätthålla och försvara om ekonomin är i permanent recession. Regimen Merz har helt enkelt alldeles fel fokus, medan oppositionens AfD som en följd äger problemformuleringsprivilegiet.
Det gäller inte minst i fråga om såväl invandrare som den alldeles överdrivna *2SHBTQIAP++-normen, och man vill ha en mer balanserad tillvaro där majoriteten inte förtrycks på prekariatens altare. Stöveltrampet uteblir, och kvar blir bara ett sundare och mer effektivt Tyskland. Om folket får bestämma, vill säga – det är numera inte givet i Tyskland.
