I de monoteistiska religionerna från Västasien finns beskrivet en dekalog med tio budord, som legat till grund för den kristna moral som präglat stora delar av Västvärlden under lång tid. Det är en godtycklig samling etiska påbud, varav de två (eller tre) första upptar sanningsmonopolet med att bara ha en enda gud enligt det monoteistiska anspråket. Dessa bud kan i en modern och upplyst motsvarighet reduceras till budet att man inte ska ha någon gud alls, eftersom det inte finns något empiriskt stöd för en sådan hypotes. Den agnostiska tanken att det mycket väl skulle kunna finnas ett sådant väsen men att vi inte säkert kan veta måste förkastas, då det inte råder en likvärdig sannolikhetsfördelning mellan de båda alternativen – det allra sannolikaste är att det inte finns någon gud, och vi bör således förhålla oss till detta.
Övriga bud i dekalogen är högst godtyckliga påbud om att inte begå sådana handlingar mot andra som människor instinktivt värjer sig från, som mord och stöld. Det är inte moraliska utsagor i egentlig mening, utan just instinktiva; kring moral finns alltid delade meningar. Men man kan bygga en praktisk etik genom att generalisera detta hopkok av godtyckliga utsagor till ett påbud om att man inte ska handla mot andra så som man inte vill att andra ska handla mot en själv, det vill säga att man tillämpar ett empatiskt förhållningssätt till omvärlden med grund i en egoistisk betraktelse. Denna definition är inte huggen i sten, utan är relativt plastisk. Det enda man kan vara säker på är att instinktiva handlingar omfattas (och de omfattas även i juridisk lag, för säkerhets skull), men man kan bygga på med godtyckligt många personliga förhållningssätt.
I dekalogen finns också ett antal verkligt moraliska bud, som att man inte ska känna begär till sin nästas hustru eller andra ägodelar (den kristna kvinnosynen). Även detta synsätt kan reduceras till en allmän hållning om att man bör utplåna sin otillfredsställelse, det vill säga att man bör sträva efter att hålla sina laster i schack och inte låta sig kontrolleras av mer sjukliga begär till mat, sex, droger, pengar med mera. Det är ett påbud om att öva sig i självkontroll, det allra svåraste budet att efterleva.
En modern, rationell och enhetlig filosofisk etik kan då formuleras i tre enkla meningar, som vi av givna skäl kan kalla trilogen:
- Du bör inte ha någon gud
- Handla inte mot andra så som du inte vill att de ska handla mot dig
- Utplåna din otillfredsställelse
Vi noterar att det första budet är ekvivalent med ateism. Det andra budet stammar från Konfucius (孔夫子, Kong fuzi)* och är således konfucianism; det finns en omvänd variant i den senare kristendomen, men den är av positiv istället för negativ art, och utsäger att man ska handla mot andra så som man själv vill bli behandlad – en variant som av flera skäl är sämre. Det tredje budet är i huvudsak ekvivalent med buddism, en humanistisk lära för självkontroll. Ateism, konfucianism och buddism är sinsemellan förenliga, och just den kombinationen av livsåskådningar är vanlig i stora delar av Asien.
*) 己所不欲，勿施于人
Jǐ suǒ bú yù, wù shī yú rén
Själv allt inte önskar, inte utföra mot person (idiomatiskt: Allt det man själv inte önskar, bör man heller inte göra mot andra)
Från 论语 (Lúnyǔ, Analekterna), 15:23