Medier rapporterar att Kina bygger en landningsbana på Västra sandöarna i Sydkinesiska sjön, men troligen har samma medier aldrig rapporterat om motsvarande militära och andra installationer som övriga rivaliserande nationer i området har uppfört, exempelvis Taiwans flygbas Taiping (2007) eller Malaysias Layang-Layang (1995).
I en västlig kontext används namnet Spratly på ögruppen i fråga, efter sin så kallade upptäckare Richard Spratly, som noterade ögruppens existens år 1843. I kinesiskt och vidare sydöstasiatiskt språkbruk kallas dock ögruppen sedan tusentals år för Södra sandöarna (Nansha).
Namnet indikerar att det finns fler ögrupper under samma kategorisering, nämligen Västra sandöarna (Xisha, eller Paracel med västlig kolonial beteckning) och Mellersta sandöarna (Zhongsha). Västra sandöarna ligger strax söder om kinesiska Hainan, och är sedan 1970-talet helt under kinesisk administration. Större delen av Mellersta sandöarna kontrolleras av Kina, men man har ingen legal administrativ rätt över området. Ögruppen kontrolleras delvis även av Filippinerna, som har ett mer geografiskt berättigat anspråk på öarna.
Södra sandöarna ligger betydligt längre bort från Kina, och hör geografiskt mer till Vietnam, Filippinerna och Malaysia. Geografi är dock av underordnad betydelse, då öarna är obebodda och saknar mänskliga strukturer. Öarna är i juridisk mening att betrakta som terra nullius, det vill säga territorium som inte ägs av någon entitet, vare sig stat eller privatperson.
Det är förstås av den anledningen som Kina och andra makter i regionen anlägger sådana landmärken. Flygplatser är givetvis av militär betydelse, men används också för logistik och transport. I slutändan kommer internationell skiljedomstol att avgöra frågan, och då till den part som har de facto-kontroll genom sådan utbyggnad.
Det är av det skälet som Kina har uppfört staden Sansha (Tre sandar) på Mellersta sandöarna, för att kunna hävda att man har en kontinuerlig bindning till öarna. Det räcker alltså inte att man har bedrivit omfattande fiske kring dessa ögrupper i två tusen år, utan man måste ha en mer permanent installation för att kunna hävda denna rätt.
Kina gör således inget fel, utan agerar likt andra parter i tvisten målmedvetet mot sina ambitioner, i koordinerat samspel med Taiwan. Småningom kommer Södra sandöarna att tillhöra en brokig skara modernationer (främst Vietnam, som kontrollerar merparten), även i legal mening, och situationen kommer då att stabiliseras. Fram till dess gäller pionjäranda och vassa armbågar.