Seoul är numera världens Babe-Mekka, till vilket Östasiens allra vackraste och talangfullaste flickor inom en radie om tusen mil anländer för att göra karriär. Från Japan och Kina, Vietnam och Thailand, Nya Zeeland och Australien, alla dras de till Sydkorea, för att det är där infrastrukturen finns i form av den genre vi kallar K-pop.
Le Sserafim (르세라핌) är härvidlag en typisk grupp, bestående av två japanskor, två sydkoreanskor och en koreansk amerikanska. Man får förstå att flickorna är rätt maxade i fråga om smink och dylikt, men man kan inte enkelt fejka drag, kroppsformer med mera.
Bländande utseende är alltså en del av paketet, en audiovisuell framställning i videoformat, med banbrytande redigering och den fräschaste popen för dagen. Det är för övrigt inte bara östasiatiska babes som drar till Seoul, utan även alla världens låtskrivare, inte minst de svenska.
Men vad gäller grupper som Le Sserafim och ❤️ Nmixx är musiken i sig ganska radikal, och skiljer sig väldigt mycket från typisk K-pop. I fallet Le Sserafim består mycket av EDM och mer udda inslag, varvat med en och annan traditionell låt. Givet kompositionen sjunger man på såväl koreanska som japanska, utblandat med en del engelska.
Icke desto mindre är det videoverken som lockar mest, och jag erkänner villigt att detta är en form av porr för mig, ett gift jag inte kan sluta med, bländverk jag inte kan sluta att titta på. Det gäller inte minst tjejerna själva, och i mitt sinne odlas en märklig form av habegär och vilja att äga. Läckrare än så här blir det inte.
Bandets namn är frasen I’m fearless med omkastade bokstäver, vilket syftar på debutsingeln 2022. Sedan dess har gruppen varit synnerligen produktiv, med ett omfattande register av låtar och videor, ofta med hundratals miljoner visningar per styck.
Som alla K-pop-artister är medlemmarna väl drillade i sång, musik, dans och andra grenar, men exempelvis Nakamura Kazuha (中村一葉) har bakgrund som balettdansös, med utbildning vid Bolsjojteatern i Moskva samt motsvarande institut i tre andra länder. Landsmaninnan Miyawaki Sakura (宮脇咲良) har ett förflutet i japanska supergruppen AKB48.
Även de koreanska medlemmarna Gim Chaewon (김채원), Hong Eunchae (홍은채) och Huh Yunjin (허윤진) har formell utbildning i bagaget, nämligen vid «idolakademien» Hanlim i Seoul och andra institutioner, samt erfarenhet från andra grupper. Något man omedelbart och instinktivt förstår när man konsumerar deras sköna verk.
Med en regim som låter landet förfalla och hellre ägnar sig åt att kriga i Ukraïna, uppfostra Iran samt falla på knä för den judiska folkmördarstaten kan det faktiskt inte gå på annat vis än att arbetslösheten stiger, statsskulden ökar, ekonomin ligger i träda och skolelevernas prestation går genom golvet. Det senare bekräftas nu i 2025 års Pisa-resultat, som nyligen presenterades.
Skolverket redovisar inte ens de ledande nationerna, utan försöker hyfsa resultatet genom att begränsa sig till OECD-länder samt föra ett resonemang om «socioekonomiska skillnader», underförstått att svenska elever är bättre om man rensar för babbeluringar. Men eftersom vi har baxat dem ända hit, så kan man inte göra så, utan måste stå för de fulla konsekvenserna av ansvarslös massinvandring.
I yttersta topp är annars i vanlig ordning Kina, Singapore, Macao (Kina), Taiwan (Kina) och Japan, och så ser det ut år efter år. Ledningen för Kina och Singapore är helt brutal i samtliga ämnen, med närmare hundra poäng mer än exempelvis Sverige. Det är en klen tröst att Tyskland är lika kasst som Sverige, för det är mot Kina och Östasien konkurrensen gäller i verkligheten.
Anglosfären med USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien är annars hack i häl på den östasiatiska tätklungan, och det är främst Europa som har halkat ned i gärdsgårdsserien. Det är ett resultat som bådar mycket illa för vårt land och vår kontinent, och det cementerar bilden av ett Europa i totalt förfall.
Vill man åtgärda detta går det, men det som krävs är knappast än mer «höjda lärarlöner» och annan folkpartistisk populism, utan drastiska åtgärder som aldrig tidigare har dryftats i debatten.
En sådan är segregerad undervisning, i vilken invandrare och lågpresterande elever får hålla till godo med undervisning på den egna nivån. Etniskt svenska elever i allmänhet sinkas därmed inte av stökiga ortenbarn, och högpresterande elever kan ta sig fram enklare.
Den lågpresterande gruppen får därmed satsa på praktiska färdigheter, och det har aldrig varit tanken att alla ska gå på högskola eller ens gymnasium. För att steka burgare krävs inte kunskaper i differentialkalkyl.
Befälet över klassen måste också åter tillfalla läraren, som ska kunna prygla elever som inte vet hut, hellre än att kalla på polis varje gång det är något gruff. Lärare ska ha makt att styra upp oroligheter samt fostra elever med disciplin. Ja, betyg i uppförande ska ges, och det ska vägas in vid uppflyttning.
Betyg överhuvudtaget måste strömlinjeformas på europeisk standardnivå och därefter inte röras på tjugo tusen år. Det ständiga petandet i betyg – «reformer» – bidrar till skolkaoset, och värdet av betygen faller bort.
Hederlig katederundervisning och preussisk drill måste åter bli à la mode, hellre än meningslösa grupparbeten och sociala experiment. Elever ska inte fundera på vilket «pronomen» de vill bli omtalade med, utan ska först och främst kunna skilja på befintliga pronomen som de och dem.
Meritokrati måste göra entré i svensk akademi och näringsliv, och det ska vara möjligt att ta snabbspår i skolan. Alla ska med fungerar inte om alla ska med till den yttersta botten. Politiken har bäddat för denna redan befintliga segregation, och får därför ta skulden för haveriet.
Betyg ska således införas från första klass, och ämnen som matematik ska vidgas och premieras. I gengäld slopas slöjd, bild, hemkunskap och annat som det åligger föräldrar att lära ut. Uppflyttning ska inte kunna ske till någon nivå utan godkända betyg, utan vederbörande får då gå om.
Detta är svårsmält för många, men vad skulle egentligen alternativet vara? Den som tror att välfärden är för evigt given och inte behöver tjänas in i konkurrens med andra länder bör helt enkelt gå om skolan, från första klass.
Pisa-resultat i matematik. Det ser likadant ut i vetenskap och läsförståelse.
För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.
Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.
Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.
Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.
Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.
Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.
Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.
Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.
Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.
Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.
Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.
För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.
Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.
US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.
Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.
Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.
USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.
Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.
Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.
Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.
Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.
Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.
EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.
Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.
Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.
Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.
Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.
Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.
Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.
Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.
