Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Kultur Matematik Politik Vetenskap

Nu tar Kina över

För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.

Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.

Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.

Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.

Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.

Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.

Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.

Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.

Kategorier
Asien Politik USA

Gott krig!

Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.

Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.

Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.

För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.

Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.

US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.

Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.

Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europa slut

USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.

Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.

Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.

Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.

Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.

Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.

EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.

Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.

Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.

Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.

Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.

Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.

Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.

Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.

Men detta har vi ju sett komma?
Kategorier
Asien Politik USA

Skurkregimen förlorade

Amerikanska skurkregimen får dra sig hem med svansen mellan benen, på samma sätt som i Vietnam, Afghanistan med flera konflikter. Mission unaccomplished, och inget av de mål med vilka US-regimen motiverade det illegala kriget mot Iran har gått i uppfyllelse.

Den folkrättsvidriga likvideringen av Tehrans ledargarnityr störtade inte alls den iranska regeringen, så som man hade hoppats, utan stärkte den istället. Tehran fick åter bevis för att juderegimen i Tel Aviv och dess sponsor i Washington är opålitliga odjur, som anföll mitt under pågående samtal om kärnvapen.

Dessa samtal ska nu återupptas under en två månader lång vapenvila, under vilken tid ett nu undertecknat ramavtal ska fyllas med detaljer. Huruvida vilan håller vet ingen, men det påverkar i vart fall inte den huvudsakliga utgången, att US-regimen gruvligt har förlorat.

Tehran kan lova vitt och brett att inte anskaffa kärnvapen, ty det har man gjort i många år. Förr eller senare når man emellertid sitt mål, och är då på samma vis som Nordkorea fredat från den skabbiga amerikanska örnen och den smutsiga ockupationsmakten i Palestina – i vart fall om Jaffa inte ska förvandlas till aska.

Perserna är visserligen rejält tilltufsade av den överlägsna amerikanska krigsmakten, men som plåster på såren kommer sanktionerna att hävas och Irans frysta tillgångar att tinas. Det blir klirr i kassan, och landet kommer att erfara en ekonomisk renässans som stärker ayatollorna än mer.

USA däremot kammar noll, och erhåller inget överhuvudtaget, annat än skamfilat rykte som internationell ärkeskurk. I omvärldens ögon är Washington kraftigt försvagat, och Beijing noterar nog detta med viss tillfredsställelse – hur skulle USA egentligen kunna förhindra en kommande konflikt på Taiwan när man inte ens kan bemästra ett litet sund?

I denna erbarmliga soppa är bara Kina vinnare, medan resten av världen i någon mån åter har blivit omtöcknad av plötsliga skeenden iscensatta av den osäkrade pistolen i Washington. Energikris, matkris, inflation och ytterligare försvagning av ekonomin har pajat året som helhet, och först 2027 kan en återgång till det normala vara förhandenvarande. Förutsatt att Trump-dåren inte slår till igen, vilket nog inte ska uteslutas.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.