Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabaiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.

Kategorier
Asien Film Korea Kultur

Andra bläckfiskspelen

Ojing-eo geim (오징어 게임) är tillbaka i en andra serie, kanske mer känd som «Squid game» efter att ha tagit en märklig rundtur över Nordamerika och renderats på det engelska imperiespråket utan att publikum funderar närmare över det. Sju avsnitt släpptes i klump på annandagen, och ytterligare en packe lanseras under kommande år.

Första säsongen blev som bekant en sprudlande framgång, och utgjorde strömningsföretagets främsta kioskvältare någonsin. Utan överraskningsmomentet kan man knappast överträffa en sådan formidabel succé, men efterföljaren levererar ändå över förväntan.

Detta för att den underliggande premissen kan nyttjas om och om igen för olika syften, och serien måste därför förstås som en moralfilosofisk betraktelse utöver den banala underhållningskomponenten. Därtill får man aldrig nog av brutalt sydkoreanskt våld, även om man håller igen på sådant för att undslippa den västliga censuren.

Vinnaren i runda ett, 456 Seong Gihun (성기훈), fick som bekant avsmak för mänsklighetens korrupta natur, och bestämmer sig för att nyttja sitt enorma kapital till att avslöja och ställa inför rätta spelets herrar. För detta ändamål tvingas han småningom ställa upp än en gång i spelet, samtidigt som hans privatarmé arbetar från utsidan i att försöka finna orten i fråga.

Spelen följer i stort tidigare ordning, men med viss nyordning som är ägnad att överraska. Bland annat nästlar sig frontmannen Hwang Inho (황인호) in som spelare 001 för att manipulera Seong, så till den grad att han deltar fullt ut i ett väpnat uppror med massivt blodig utgång.

Som tidigare har deltagarna uttryckt samtycke till att delta, och arrangörerna följer till punkt och pricka det reglemente man har överenskommit i kontrakt. Efter varje spel anordnas en omröstning för att utröna huruvida kvarvarande deltagare ska dela på den aktuella potten, eller fortsätta spela.

Man kunde här tycka att det vore mer logiskt att ta en större delvinst hellre än att riskera livet i en allt mer upptrappad kamp, men underlaget består alltså av skuldsatta spelberoende personer som är vana att hantera betydligt sämre odds. «Bara ett spel till» är det gemensamma mantrat, som kanske karakteriserar beroendepotentialen hos dessa individer.

Denna typ av gladiatorspel skulle principiellt vara fullt möjliga att arrangera i frånvaro av relevant lagstiftning, och de mildare varianter som faktiskt föreligger illustrerar hur människors girighet och utsatthet utnyttjas av än girigare arrangörer under villkor som präglas av begränsad valmöjlighet, kanske än mer så i Sydkorea än i europeiska länder. Den illegala spelmarknaden under maffian är samtidigt på liv och död när skulder ska drivas in.

Serien är ett av många uttryck för koreansk kultur, som på detta vis slår igenom på bredare front i Väst. Koreansk film är tillsammans med japansk och kinesisk den bästa som produceras numera, kanske i konkurrens med oberoende amerikansk. Lägg därtill den k-pop (uttalas kå-pop utan skutt över Nordamerika) som erövrar stora delar av världen och årets Nobelpris i litteratur, och man förstår att Sydkorea har etablerat sig som en modern kulturell stormakt.

Ojing-eo geim 2 (오징어 게임 2).
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Mot apokalypsen

Ett nytt år randas, och även om tidsindelningen är godtycklig och i stort sett irrelevant för verklighetens skeenden, har vi här faktiskt en vattendelare av rang. Nämligen då Donald Trump svärs in som president i januari och då hans andra mandatperiod påbörjas.

Minns att EU förfasades över den bufflige affärsmannens nycker och later, inte minst hans angrepp mot europeiskt stål och näringsliv. Minns även att man skrattade åt Trumps synpunkter om gasförsörjningen från Ryssland samt viftade bort anklagelserna om att man bidrar för lite till Nato. Numera har skrattet fastnat i halsen, och man rustar för fullt över hela kontinenten, till och med i det forna neutrala Sverige.

Framförallt kan man erinra sig att Trump under 2018 inledde ett handelskrig mot Kina, som sedan dess har eskalerat kontinuerligt. Syftet sades vara att minska det brutala handelsunderskottet gentemot landet samt flytta hem produktion till USA, två ambitioner som båda kom rejält på skam, och det enda som resulterade var dyrare slutnota för amerikanska – likväl som kinesiska och europeiska – konsumenter.

Kina svarade – om än ofrivilligt – med att skicka coronan på USA, varvid över en miljon amerikaner fick sätta livet till. Det gjorde inte bara amrisarna rejält förbannade, utan resulterade även i insikten att den globala logistiken var alltför känslig för störningar och för beroende av Kina.

Därmed behöll och utökade USA tarifferna mot Kina när Sleepy Joe Biden tog över 2021, och den nye presidenten valde att eskalera konflikten genom en rad olika mekanismer, som exportkontroll och marknadsförbud för kinesiska företag. Globalismen kastades överbord och protektionismen gjorde storstilad comeback.

Där står vi nu, och Trump har deklarerat att han vill fortsätta i samma anda, med sextioprocentiga tariffer på allt kinesiskt samt motsvarande tullar mot grannländerna Mexiko och Kanada samt förstås mot EU. Om medicinen inte fungerade tidigare, måste man öka dosen, tycks han tänka.

Bryssel har i delar tagit efter den amerikanska hållningen och beslutat sig för att «riskminimera», bland annat genom att införa tullar mot grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror. Det är inte så noga med klimatambitionerna när det väl kommer till kritan, utan här gäller det att försöka rädda den krisande europeiska tillverkningsindustrin!

Men under hotet om amerikanskt handelskrig kan man mycket väl komma att svänga på en femöring och istället liera sig med Beijing i ett frihandelsblock för att kontra och neutralisera Trumps ambitioner. Det vore förstås den rätta vägen att gå, men frågan är om de enskilda nationernas olika kabinett kan överkomma sin svåra sinofobiska hållning för att förverkliga en sådan strategi – man har redan implementerat en lång rad av Washingtons direktiv, som att porta Huawei och angripa Tiktok samt anta löjliga «indopacifiska strategier» för att liera sig i den futila amerikanska kampen mot Kina.

Samtidigt tyder mycket på att Trump kommer att dra tillbaka det amerikanska stödet till Ukraïna och i någon mån tvinga parterna till förhandlingsbordet. Européerna, som har satt så mycken prestige på Kiev, står därför inför valet att fortsätta kampen på egen hand genom att importera amerikanska vapen och stödja det amerikanska militärindustriella komplexet, samtidigt som man fortsätter blöda ekonomiskt, eller att tappa ansiktet inför fullbordat faktum om en rysk seger.

Överlag är det Europa som riskerar komma i kläm när giganterna USA och Kina allt mer skruvar upp volymen, särskilt om man fortsätter att vara en amerikansk marionett samtidigt som Washington beter sig så fruktansvärt illa mot sina bundsförvanter – minns Inflation reduction act, sprängningen av Nord stream 2 med flera skeenden.

A new poster had suddenly appeared all over London. It had no caption, and represented simply the monstrous figure of a Eurasian soldier, three or four metres high, striding forward with expressionless Mongolian face and enormous boots, a submachine gun pointed from his hip. From whatever angle you looked at the poster, the muzzle of the gun, magnified by the foreshortening, seemed to be pointed straight at you.

«1984» (George Orwell)

Det liknar allt mer en kariktayr av «1984», George Orwells dystopiska roman om ett Oceanien (Väst) i krig mot omväxlande Eurasien (Ryssland) och Östasien (Kina), en utveckling som faktiskt har varit förhandenvarande sedan andra världskriget, först med ett kallt krig med Sovjetunionen och småningom lös allians med Kina, nu ersatt med krig i någon form mot båda, men kanske småningom ersatt med krig mot Kina under närmare band med Ryssland – det låter kanske otänkbart just nu, men vänta bara några år.

En karikatyr som inte avviker mycket från den förhandenvarande propagandabilden om den gula faran.

Superstaten Oceanien – USA och dess marionett EU – måste upprätthålla sin globala hegemoni genom att ständigt växla allianser och kontra nya fiender, och nu är turen kommen till Östasien, det vill säga Kina, som anses ha vuxit sig för starkt. Murbräckor i form av Hongkong, Tibet och Xinjiang har nyttjats, med utebliven framgång, men kvar har man det fort som heter Taiwan, som man nu sätter allt sitt kapital på.

Under falskt motto av att bevara demokratin – som i verkligheten bara kan bevaras under status quo eller under formell kinesisk överhöghet – uttrycker man allt fastare stöd till lokalregeringen i Taibei, inklusive lösa löften om att komma till undsättning i händelse av skarp konflikt. Det gäller även europeiska nationer, som skickar kanonbåtar till Taiwan-sundet för att demonstrera sin bellikosa hållning och därmed röra upp i grytan och provocera Beijing till allt större manifestationer runt ön.

It was rather more of a shock to him when he discovered from some chance remark that she did not remember that Oceania, four years ago, had been at war with Eastasia and at peace with Eurasia. It was true that she regarded the whole war as a sham: but apparently she had not even noticed that the name of the enemy had changed. ‘I thought we’d always been at war with Eurasia,’ she said vaguely.

«1984» (George Orwell)

Slutligen exploderar krutdurken, varvid Taiwan läggs i ruiner och den så kallade demokratin upphör för gott. Men för USA är målet därmed uppnått, att ha gått i krig med Kina under den ädla premissen att försvara demokratin, och därmed rejält ha stukat sin ärkefiende, även om det har kostat stort på den egna förmågan.

I alla fall är det planen, men mer sannolikt är att Kina går segrande ur konflikten och kastar ut USA ur regionen, efter mer än ett sekel av regional tyranni. Nämligen för att Kina har produktionskapaciteten, enkannerligen för fartyg, medan USA står naket och inte förmår ersätta sina förluster.

He argued with her about it for perhaps a quarter of an hour. In the end he succeeded in forcing her memory back until she did dimly recall that at one time Eastasia and not Eurasia had been the enemy. But the issue still struck her as unimportant. ‘Who cares?’ she said impatiently. ‘It’s always one bloody war after another, and one knows the news is all lies anyway.

«1984» (George Orwell)

Det är den apokalyps vi går mot under nuvarande ideologiska inriktning, då tanken om den gula faran åter har väckts till liv, parallellt med de psykotiska nyckerna om en blodtörstig tyrann i Kreml med expansion över Europa som mål. Vi tycks inte se att den Big brother som vi själva domineras av är den egentliga fienden, det Bryssel och Washington som allt mer inskränker våra friheter och rustar för konflikt med vålnader och hjärnspöken.

Framtiden är alltid vansklig att spekulera i, men klart är i vart fall att inget förefaller bli bättre och att det svåra tjugotalet fortsätter mot sin klimax, när den nu kommer, och hur den nu kommer att gestaltas. Verkligheten tycks här alltid överträffa dikten, fantasin och prognoserna. Gott 2025!

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

Syrisk pyrrhusseger

Bashar al-Assad har störtats efter knappt två veckors offensiv av rebellgrupper, i kölvattnet av konflikten i Palestina. Omvärlden jublar, ungefär som när Saddam Hussein en gång störtades i Irak, utan att betänka vad det innebär att ett hårdfört sekulärt styre nu ersätts av en islamistisk jihadistregim med terrorbakgrund.

Geopolitiska motiv tycks dominera, då man hoppas minska Irans inflytande och skära av Rysslands insteg i regionen. Syrien är alltså lika mycket en proxyarena för stormakter som Ukraïna, och Moskva tycks nu ha bitit i gräset i denna kamp.

Även syrier i diasporan jublar då al-Assad har bragts på fall, och man tror nu på en «demokratisk» utveckling under al-Qaida-sprungna terrororganisationen Hay’at tahrir al-sham (HTS), det vill säga Kommittén för Levantens befriande i översättning.

Men var och en förstår ju att ingen demokrati kommer ur detta, utan bara mer faktionalism, splittring och småningom terror och fortsatt inbördeskrig med spridning utanför landet, på samma sätt som tidigare i Irak. Det är därför en pyrrhusseger för Syriens vidkommande, och syrierna kan nog ställa in firandet med skumpa.

HTS stöds av bland andra Türkiet, vars motiv har med den kurdiska situationen att göra, och Ukraïna, nämligen i egenskap av fiendens fiende. I motståndarlägret finns å andra sidan inte bara Ryssland och Iran, utan numera även USA, där den sistnämnda inte riktigt vet vilken fot man ska stå på i denna konflikt.

Ba’ath-rörelsens dödsruna ristades således den åttonde december 2024, efter att ha dominerat både Irak och Syrien under lång tid. Ideologin är socialistisk och auktoritär, men framförallt modernistisk och sekulär, till skillnad från den typ av hierokrati som mullorna i Iran upprätthåller eller den monarki som dominerar gulfstaterna.

Allt annat lika borde den sekulära och stabila republiken föredras, men här är det även andra som drar i tåtarna än dem det berör, i ett stormaktsspel som nu går in i en ny fas. Det blir nog ingen «arabisk vår» denna gång heller, utan bara mer blodspillan vad det lider. Men det går inte att förutse någonting konkret alls i detta getingbo.

Kategorier
Asien Film Japan Kultur

Hårt att vara man

Den fulla serien av filmer om James Bond, inalles tjugosex stycken, har väl var och en sett några gånger. Namn som Sean Connery, Roger Moore och Timothy Dalton plus några till har i perioder gestaltat den brittiske agenten, som därmed har blivit ett stående inslag i den västerländska kulturen.

Men de längsta filmserierna finner man i Asien, bland annat en sekvens om 123 filmer under knappt sjuttio års tid om den kinesiske folkhjälten Wang Feihong. Rekord med avseende på en och samma huvudrollsinnehavare intecknar emellertid den japanska långköraren Otoko wa tsurai yo (男はつらいよ), med fyrtioåtta filmer mellan 1969 och 1995.

Det är hårt att vara man, som titeln betyder, handlar i grunden om den ambulerande försäljaren och evige ungkarlen Kuruma Torajiro (車寅次郎), eller kort och gott Tora-san (寅さん), herr Tiger, en udda figur som aldrig får till det, men som ändå har hjärtat på rätt ställe.

Tora-san och Sakura-san, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)

Han har trots sin kringflackande tillvaro en fast punkt hemma hos «familjen» i Shibamata (柴又) i Tokyo, där han emellanåt tillbringar en del tid. Till familjen räknas hans halvsyster Sakura och dennes man Hiroshi, samt tant och farbror som förestår godisbutiken Kurumaya (車屋). Med tiden är det allt mer Sakura, Hiroshi och deras son Mitsuo som hamnar i centrum.

Hiroshi och Sakura, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)

I sin utåtriktade handel och vandel över hela landet träffar Tora-san alltid på skönheter, som han av någon anledning charmar och förtrollar, så till den grad att han egentligen skulle kunna förföra en och annan. Men när det väl kommer till kritan förmår han inte fullfölja, utan fegar ur, kanske på grund av uselt självförtroende, eller för att han inte vill binda sig och förlora sin frihet.

Halvsyster Sakura är ständigt oroad över Tora-sans civilstånd, och önskar se honom stadgad i familj hellre än att vara en kringvandrande kuf, medan tant och farbror är mer desillusionerade och väl har gett upp allt hopp.

Mitsuo och Izumi, Tora-san Takes a Vacation (男はつらいよ 寅次郎の休日) (1990)

Utöver ett underhållande drag av situationskomik berättar filmerna, huvudsakligen i regi av Yamada Yōji (山田洋次), om ett Japan som förblir en konstant, trots ständiga moderniseringar av olika slag, ett stycke fantastisk filmhistoria som målar hela den japanska kulturen och folksjälen med breda och tämligen vackra penseldrag.

Tora-san och Lili, Tora-san to the Rescue (男はつらいよ 寅次郎紅の花) (1995)

Man kunde för all del ha spelat in fler filmer, om det inte vore för att huvudrollsinnehavaren Atsumi Kiyoshi (渥美清) avled 1996 efter en längre tids sjukdom. Filmerna blev en nära nog dubbel årlig tradition i den japanska kulturen, med två extra specialversioner 1997 och så sent som 2019.

I den senare framträder det åldrande paret Sakura och Hiroshi och deras numera medelålders son Mitsuo samt dennes ungdomskärlek Izumi, vilket ger en våldsam kontrast till den ursprungliga uppsättningen med ett ungt par och deras lille parvel. Det är också detta persongalleri som i det senare skedet dominerar handlingen i filmerna, med en allt mer perifer Tora-san.

Hiroshi och Sakura, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)

Man skulle därmed lika gärna kunna se Sakura (Baishō Chieko, 倍賞千恵子) som huvudrollsinnehavare tillika rekordhållare med fyrtionio pjäser på meritlistan under femtio års tid, under vilken tid hon har bibevarat rollfiguren med den äran. Jag föredrar faktiskt att se Sakura som huvudgestalt i serien, och det skulle inte ha gått att fortsätta utan hennes medverkan.

Mitsuo och Izumi, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)

Viss klichébildning till trots måste serien anses tillhöra den japanska kulturkanon, en tidlös skildring och en omistlig del av kulturarvet, även om serien är tämligen okänd i större delen av världen utanför Japan. Det hade inte behövt vara så, då handlingen har helt universell räckvidd.