Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.
Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.
Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.
Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.
Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.
Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.
För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.
Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.
En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.
En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.
Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.
Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.
Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.
Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.
Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.
Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.
Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.
Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.
Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.
Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.
Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.
Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».
Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.
Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.
Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.
De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.
Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.
Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.
Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.
För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.
Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.
Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.
Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.
Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.
Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.
Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.
Ukraïninerna inser att man kommer att behöva avstå territorium i en förhandlingslösning för att kunna bevara suveränitet i övrigt.
Mer eller mindre regelbundet kablas bilder ut föreställande kinesisk aggression i Sydkinesiska havet i den fortlöpande kampen om öar, atoller, rev och därmed förknippade resurser. Vattenkanonader, bordningar och andra ageranden presenteras som bevis för denna aggression, medan den andra sidan framställs som oskyldigt offer.
Den objektiva sanningen är förstås mer komplex än så, och det är nog inte bara en parts fel när flera aktörer träter om samma territorier. Att man ändå framställer saken så i bias och skevt urval beror på stegrande västerländsk antipati mot Kina, och i den mån en gränstvist föreligger mellan Kina och något annat land, tar man undantagslöst den senares parti.
Fenomenet går under benämningen Zhongguo chuwai (中国除外), eller «vem som helst förutom Kina», en doktrin som syftar till att motarbeta, begränsa och innesluta Kina så gott det går under antagandet att landets frammarsch är skadlig för fred och säkerhet samt inte minst Västs hegemoniska ställning.
Under doktrinen faller även inre territoriella tvister, som separatism i Xinjiang och Tibet, i vilka USA och delar av Väst gärna lägger sig i för att söka vidare split i Kina och därmed försvaga landet. Även Hongkong faller inom ramen för sådan intervention, samtidigt som man förstås tar Taiwans parti i den konflikt som föreligger sedan 1949. Rörande gränstvister med Indien och Bhutan tar man på samma sätt de senares parti, utan rationell grund i övrigt – meningsskiljaktigheterna har ytterst sin grund i brittisk kolonialism.
Man kan här notera att Taiwan i egenskap av Republiken Kina har exakt samma anspråk som Folkrepubliken, inte bara rörande Xinjiang, Tibet och Kashmir, utan framförallt i Syd- och Östkinesiska haven. Det är för att anspråken i fråga först ställdes upp av det forna Nationalistkina under 1940-talet, enkannerligen den elvapunktslinje som stipulerade Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.
Men när aktivister från Taiwan i maskopi med bröder från fastlandet angör brygga på de av Japan kontrollerade Fiskeöarna i Östkinesiska havet, eller när Taiwans kustbevakning agerar kring Södra sandöarna i Sydkinesiska sjön, uteblir rubrikerna i medier, och man ser då mellan fingrarna på vad som sker. Det gjorde man tidigare även avseende Kinas ageranden, enligt en då rådande ickeinblandningsprincip, medan man numera aktivt tar ställning mot och enbart mot Kina.
Kinas tiopunktslinje och de aktuella ögrupperna i regionen.
Numera hävdas från Kinas håll en tiopunktslinje efter uppgörelse med Vietnam om anspråken i Tonkinbukten, omfattande samtliga öar, atoller och rev i området samt omgivande vatten. Innebörden är att det är Kinas förhandlingsposition i den huggsexa som föreligger kring resurserna, inte att man de jure eller de facto utövar sådan kontroll.
Anspråken på vattnet inom linjen har slagits ned av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos), men avseende de territoriella tvisterna om upphöjningar i området föreligger en mer komplicerad situation. Konventionen medger inte att vissa typer av rev och barriärer räknas som territorium i egentlig bemärkelse, medan konstgjorda öar bara kan utgöra territorium på öppet hav bortom ett lands exklusiva ekonomiska zon.
Alltså bygger man sådana konstgjorda öar för att pinka in sina revir, och det sker framförallt i den södra delen av havet, kring Södra sandöarna. Samtliga makter i regionen gör anspråk på öarna, och i praktiken kontrolleras de flesta av Vietnam och Filippinerna, nämligen för att dessa länder tidigt påbörjade exploatering. Kina har enbart kontroll av något tiotal rev och Taiwan några enstaka, nämligen för att Kina kom in sent i matchen.
Man kunde tro att den relativa närheten till Filippinerna, Vietnam och Malaysia skulle diskvalificera Kinas och Taiwans anspråk, men havsrättskonventionen fungerar inte så. Det står vem som helst fritt att på öppet hav muta in och bygga ut ett område, och därmed komma i besittning av dess omliggande resurser.
Saken rör alltså i grunden fiskerättigheter, men även exploatering av gas- och oljefyndigheter samt möjligheten att kontrollera farlederna och upprätta militärbaser. Det är egentligen det senare som oroar USA, eftersom man inte vill förlora det egna privilegiet av att kontrollera första ökedjan och förmågan att vid behov strypa Kinas import. Därför tar man ensidigt parti mot Kina, med stöd av sina allierade.
Officiell kinesisk karta över Sydkinesiska sjön. I praktiken kontrollerar Kina Västra och Centrala sandöarna, Taiwan Östra sandöarna, medan huggsexa råder kring Södra sandöarna. Vietnam och Filippinerna kontrollerar flest objekt.
Kivet i övrigt är mest banalt bråk mellan grannländer, ofta på absurd nivå. Exempelvis föreligger sedan en tid en strid mellan Kina och Filippinerna kring atollen Ren’ai jiao (仁爱礁), som enligt Havsrättskonventionen inte utgör naturligt territorium på grund av tidvattenströmmar som översköljer upphöjningen. Ingen äger alltså ön, och Kina märker inte heller ut den på sina kartor, även om ett flertal länder gör anspråk på den.
Filippinerna lät med avsikt ett tankfartyg gå på grund på atollen 1999 för att kunna göra ett fastare anspråk, men enligt internationell lag finns ingen sådan grund. Man har ändå haft en permanent besättning på pråmen, och därför regelbundet levererat proviant och förnödenheter. Dock har man under sådan täckmantel även försökt fortifiera ön för att kunna göra legala anspråk, vilket Kina har motsatt sig.
Sedan 2017 föreligger ett avtal mellan Kina och Filippinerna om att upprätthålla status quo i Södra sandöarna, varvid Manila har åtagit sig att inte bygga ut fästningen. Men sedan 2022 är en ny regim under Bongbong Marcos installerad, varvid Filippinerna har närmat sig USA och antagit en tuffare hållning gentemot Kina.
Härav har man inte bara låtit USA installera baser i landet för att kunna bistå Taiwan, utan även återupptagit expolateringen kring Sandöarna, inklusive att besätta Ren’ai jiao. Detta är således den egentliga förklaringen till att Kinas kustbevakning sprutar vatten för att förhindra filippinska fartyg att närma sig atollen, för att det utgör ett avtalsbrott. Även om just den aspekten inte närmare presenteras i den västerländska rapporteringen, eftersom det i ett slag skulle kullkasta narrativet om det förment aggressiva Kina.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.
De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.
Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.
Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.
Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.
I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.
Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.
På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.
I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.
Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.
Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.
Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.
Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.
Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.
Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.
De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.
Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.
