En ledarskribent går till angrepp mot det sociala kreditsystem som allt oftare nyttjas i Kina. I systemet kan medborgarna samla kredit genom att uppföra sig mönsterenligt, exempelvis att följa avtalade tider, idka välgörenhet, sopsortera och donera blod. Men man kan också förlora kredit genom sämre uppförande och naturligtvis brottslighet.
I metodiken ingår ett element av offentlig schavottering, till exempel att på stora digitala anslagstavlor peka ut korrupta politiker och dömda brottslingar. Personer med låg social kredit kan få svårare att nyttja offentliga tjänster som resor med flyg och snabbtåg, medan personer med hög social kredit kan få rabatter och andra fördelar.
Det förefaller vara ett system med klassisk morot och piska. En invändning är att även så kallade dissidenter kan få svårare att röra sig i samhället, eftersom de kommer att belastas med sämre social kreditvärdighet. Även journalister pekas ut som en grupp som kan drabbas av myndigheternas kreditrepression om man ställer fel frågor.
Det är visserligen giltiga invändningar avseende implementationen, men det betyder för den skull inte att systemet som sådant är feltänkt. Den som har för vana att vistas i Kina känner sig trygg på tågstationer och flygplatser, just för att man har en så omfattande kontroll. De ficktjuvar, uteliggare, alkoholister och andra asociala element som gärna drar sig till transportcentra i Sverige förekommer inte i motsvarande miljöer i Kina. Däremot vimlar det alltjämt av ficktjuvar och småbedragare på gatorna, vilket är ett verkligt problem i Kina.
För ett så väldigt och folkrikt land som Kina har systemet fog för sig. Man syftar till att skapa ett samhälle där rötägg trängs undan och ärliga medborgare kan röra sig friare. Det är heller inget nytt vare sig i Kina eller annorstädes med företeelsen socialt kapital, det är bara tekniken och centraliseringen som är nymodig.
För skojs skull kan vi jämföra med hur motsvarande situation är i Sverige. Där arbetar Bonnierklanens tidningar egentligen på samma sätt, exempelvis genom att hänga ut anonyma dissidenter i bild, video och text på löp och i stort uppslagna artiklar, där personerna kallas för «näthatare». Vad skulle syftet med det vara annat än att beröva dem på socialt kapital och tränga ut dem ur debatten? Samma tidningar tar regelmässigt kontakt med arbetsgivare för att höra vad de tycker om att deras anställda har den och den åsikten, även det i syfte att socialt stigmatisera dessa personer, sig själv till straff och androm till varnagel.
Medier i Sverige arbetar också i diametralt motsatt riktning, som när man konsekvent skyddar brottslingar genom att mörka deras identitet. Straffa gärna medborgare med fel åsikt, men skydda för allt i världen skurkarna! Det allmänna hänger på trenden genom att utdöma absurt låga straff för våldtäkt, misshandel och andra brott mot person. Det är «alla människors lika värde» i dess mest perverterade tappning: du har samma sociala, ekonomiska och annat värde oavsett om du är brottsling eller om du sköter dig!
När det inte finns någon tydlig piska och inte heller någon tydlig morot har allmänheten ingen bra vägledning för hur man borde agera. När våldtäkter bestraffas med samhällstjänst och i övrigt inte leder till några konsekvenser förlorar medborgarna respekten för rättsväsendet, och samhällstilliten minskar. När utbildning inte leder till en bättre tillvaro utan ofta en sämre livsinkomst än eljest, finns inget incitament att förkovra sig. Ett sådant samhälle har inte framtiden för sig, utan kommer successivt att bli mer kaotiskt.
Kinas system är då mer lockande, och det har gamla anor i konfuciansk filosofi. Det ger en tydlig vägledning till medborgarna att sträva efter det goda och göra det rätta. Det är möjligen så att dissidenter kan drabbas, men de drabbas ju i alla fall på andra sätt i en diktatur. Samma sak för journalister. Och så länge journalister i Sverige själva leker Xi Jinping med sina sociala stigmatiseringskampanjer mot oliktänkare och sina censurkampanjer mot nätjättar faller motargumenten så att säga pladask.