Ett tecken på att världens undergång är nära förestående är bruket av emoji och sociala medier. Den allra första skriften utgjordes av korta rader av hieroglyfer, enkla piktogram som avbildade vardagliga företeelser. Fem tusen år senare är vi tillbaka på det stadiet.
Hieroglyferna försvann för att fenicierna utvecklade ett fonetiskt alfabet, med vilket man kunde skriva sammanhängande texter med godtyckligt innehåll, en uppfinning som spreds vida omkring och banade väg för antikens Grekland och Rom. Ingen revolution har varit större än den som frambragtes av den alfabetiska skriften, eftersom den medgav ett kollektivt minne av ett slag som tidigare var omöjligt.
Hieroglyfer var förvisso ett steg på vägen, då de successivt kom att representera ljud och grammatiska markörer. I den meningen är emoji en evolutionär återgång till det mest primitiva stadiet under paleolitikum. Vi har ånyo blivit grottmänniskor som nyttjar primitiva symboler för att uttrycka primitiva känslor, samtidigt som den textuella analysen har fått ge vika för klatschiga slagord på Twitter.
Det är förvisso ett tecken i tiden, eftersom känslor i samtiden har kommit att spela en huvudroll framför analytiskt tänkande. Vi är ständigt så kränkta och vi känner jämt så mycket för omvärlden, men vi kan inte riktigt åskådliggöra sammanhangen och konsekvenserna. Allt reduceras till allamänskorslikavärde och motsvarande floskler, symboliskt representerade av ett hjärta.
Ett annat problem med emoji är att de är tama, osexiga och familjeorienterade. Man vill inte att människor ska få sina känslor kränkta, varför man som mest kan tilllåta en bajskorv för att få barnen att skratta. Naken hud, anspelningar på sex och droger och mer vulgära emoji tillåts inte av de stora familjevänliga operativtillverkarna, utan man håller det på en så politiskt korrekt nivå som möjligt.
Antalet hieroglyfer i bruk i Egypten varierade mellan några hundra till några tusen. I Unicode tas för närvarande 1071 hieroglyfer med. Emoji har redan överskridit den mängden, med 2666 stycken, fler tecken än vad som krävs för att läsa en kinesisk dagstidning. Man har helt enkelt skapat en motsvarighet till bronsålderns hieroglyfer, men utan inneboende logik.
Man hade inte mobiltelefoner och flygplan på Ramses II:s tid, varför överlappningen mellan hieroglyfer och emoji inte är fullständig. Men många elementära symboler är helt likvärdiga. Hieroglyfer hade dock en viss stilistisk klass i utförandet, medan emoji är plumpa och stilblandade.
Emoji för 5000 år sedan: 𓁶 𓃒 𓃰 𓄿 𓅞 𓆣 𓌝 𓏴
Hieroglyfer idag: 👨 🐄 🐘 🦆 🦅 🐛 🚕 ❌
Emoji, eller 绘文字, passar förstås en intellektuellt andefattig generation snöflinga, som under sin curlade uppväxt aldrig har fått brottas med svårare texter och som en konsekvens inte kan uttrycka sig på begriplig och grammatiskt korrekt svenska, än mindre förstås på latin, tyska eller franska. För dem blir emoji ett substitut till tre tusen års civilisatorisk utveckling, ett sätt att kontinuerligt visa sina inflaterade känslor.
Textmeddelanden man mottar avslutas utan undantag med någon smilgubbe, i med tiden allt mer överdriven fason, som gråtskratt för att visa sina positiva känslor. Om man omvänt inte reciprokerar, utan håller sig konsekvent till klassiska så kallade bokstäver, uppfattas man med automatik som sur, grinig och aggressiv. Särskilt om man avslutar en mening med en punkt.
Men hur kan man vara annat än grinig över att beskåda denna tragiska regression till stenåldern, om än i digital tappning? Meningslöst plotter förhöjer inte en texts värde, och den avsedda känsloyttringen avtar med brukets omfattning. För min del framstår alla emoji som bajskorvar.