Skolor i Barcelona låter rensa sina bibliotek på barnböcker som anses vara olämpliga ur genussynpunkt, det vill säga sådana verk som anses vara sexistiska eller stereotypa. En tredjedel av den klassiska sagoskatten med ökända verk av H. C. Andersen och bröderna Grimm får stryka på foten när genusperspektivet blir av överhängande intresse.
Barnen anses nämligen forma hela sin syn på kön och genus efter vad som står i dessa traditionella sagor från 1800-talet, och tycks inte kunna observera den verklighet som omgärdar dem under övrig tid. De farliga böckerna måste därför undanröjas, och för ändamålet har man etablerat särskilda genuskommittéer som ska granska böcker.
Liknande verksamhet har tidigare kunnat observeras i andra länder, som när amerikanska bibliotek undanröjer Huckleberry Finn för dess «rasistiska» språkbruk, eller som när den svenska kulturen redigeras för att kunna tåla Pippi Långstrump i en modern kontext utan ord som negerkung. Tanken att man skulle kunna använda sådan äldre litteratur som en fond för samtal och illustrera förändring tycks inte ha föresvävat censorerna, utan kulturen ska prompt friseras anakront för att passa moderna vänsterideal.
Det är inte helt olikt hur Mao Zedongs fru Jiang Qing lät omdana den kinesiska kulturen under kulturrevolutionen 1966–1976. Traditionell pekingopera förbjöds, och istället uppfördes så kallade modelloperor (样板戏, yangbanxi) som enda tillåtna uttryck vid teatrarna. Modelloperorna förmedlade de rätta värderingar som folket skulle omfattas av, medan övriga uttryck friserades eller bannlystes.
Överhuvudtaget kan man skönja flera parallella linjer mellan det kaotiska Kina efter inbördeskriget och det nutida västerländska samhället. I Kina skulle man «ställa om» hela samhället för att på femton år kunna ta upp kampen med USA och Storbritannien som industrination, och för ändamålet lät man vanligt folk smälta ned sina jordbruksredskap för att tillverka «stål» i hemgjorda masugnar. Massvält blev resultatet. Det har sin motsvarighet i hur nutidens svenska samhälle ska «ställa om» för «klimatet», även det på femton år, utan att beakta konsekvenser för ekonomi eller annat – människor tror numera att det är normalt att ha flygskam, bilskam, köttskam och till och med barnskam.
Under kulturrevolutionen stängdes universiteten, och akademiker och intellektuella sändes ut på landsbygden för att lära sig bli arbetare. Ekonomin tog istället juntan bland bonderevolutionärerna under Mao hand om, med känt resultat. Förloppet är inte helt analogt, men kvotering efter kön och hudfärg i dagens Sverige har en del gemensamt med ambitionen när meritokratin sätts ur spel och migranter inte ens avkrävs CV för att «underlätta» anställning, eller när universiteten nyttjas som arbetsmarknads- och migrationspolitiska förvaringsanstalter. Ytterligare en parallell är att ministrar i regeringen har stort bildningsunderskott och ofta inte har mer än gymnasieutbildning i bagaget.
Vi har även sett hur man vill rasera historiska figurer i form av statyer, främst i USA, för att dessa anses återspegla rasism (sett med ett nutida vänsterraster). Förloppet är snarlikt det under den kinesiska kulturrevolutionen, då man lät förstöra all gammal kultur som ansågs stå i vägen för den moderna kommunistiska människans framgång och som andades «feodalt» förtryck.
Angiveriet och hetsjakten på «högerelement» under den kinesiska kulturrevolutionen har sin givna motsvarighet i hur man i dag angriper «högerpopulister» och anger människor för vad de skriver på nätet, till exempel därför särskilt bildade vänsterorganisationer som uppbär statsbidrag för sin verksamhet. Den bindgalna frenesin är helt identisk i båda fallen, och i båda fallen är den egna samtiden blind för galenskapen.
Se gärna Feng Xiaogangs film Youth (2017, 芳华, Fanghua) som en god illustration till det galna kinesiska samhället på den tiden, samt hur det slutligen normaliserades. Det är intressant att Kinas tillfrisknande sker ungefär samtidigt som Väst börjar insjukna. Det är inte bara ekonomin som skiftar mot asiatisk dominans, utan Västvärlden håller på att tappa greppet fullständigt, som en gång Kina. Men vi inser det inte ens själva.