Firandet i Kina den 1 oktober lär passera obemärkt i svenska medier, med undantag för något skadeglatt kritiskt inslag. Dels för att ett sjuttioårsfirande egentligen inte är så märkvärdigt, men framförallt för att det för närvarande råder ett extremt negativt sentiment gentemot Kina, tangerande sinofobi.
Hur skapas sådana paranoida sentiment, och hur propageras de? Vad är det som gör att kinesiska studenter i Sverige och övriga västvärlden ses som potentiella spioner snarare än individer med en helt egen agenda? Varför ser man enskilda kinesiska företags uppköp i västvärlden som en företeelse koordinerad av kinesiska staten, och varför angriper man kinesiska telekomföretag med handelshinder just nu? Vad är Trumps motiv för handelskrig med Kina? Vem drar egentligen i trådarna när spalterna fylls med antikinesisk propaganda och brutala lögner?
Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera lär Napoleon Bonaparte ha sagt, och det är just där vi är i dag. Kina har blivit en maktfaktor man inte kan bortse från, och det utan att inlemma sig i och underordna sig den västliga hegemonins system. Därav uppstår en ideologisk konflikt.
Förhoppningen eller rentav förväntan har varit att marknadsekonomi, sociala friheter och ökat välstånd småningom skulle transformera diktaturen till en demokrati av västligt snitt, men när så inte sker ställs istället två system mot varandra. Kina har visserligen ingen ambition att exportera sitt system, men Väst kan inte godta frifräsare i den ordning man menar är universellt giltig.
Givet hur regimen framställs i medier måste man förundras över att asylströmmarna är så få. Under kalla kriget med Sovjetunionen var människor instängda bakom järnridån och tog första bästa chans att hoppa av under resa i Väst, om man kunde skaka av sig sina övervakare. Kineser är emellertid inte instängda utan reser fritt och kan emigrera bäst de vill.
Än värre, ur Västs perspektiv, är att kinesiska studenter och andra som får smaka på friheterna i Väst inte i någon större utsträckning säger sig föredra detta system, utan hellre väljer social stabilitet och ekonomisk utveckling samt patriotiskt behåller sympati för fosterlandet. Alltså måste de antingen vara hjärntvättade eller spioner utkommenderade av kommunistpartiet, lyder den gängse analysen. Hur kan man inte föredra den överlägsna västliga friheten framför det brutala kommunistiska systemet?
En annan analys är förstås möjlig, och dessutom mer rimlig, när premisserna ställs upp mer objektivt. Men västliga betraktare som inte har egna och djupare erfarenheter av Kina kan bara bedöma landet med hjälp av det raster som projiceras i medier, och därmed blir bilden inte bara skev utan förvrängd bortom optikens egentliga möjligheter. När detta förvrängda perspektiv kolliderar med verkligheten uppstår perplexitet och förundran över att kineserna inte törstar efter den västliga friheten.
Förvisso uppskattar man ett större mått av politisk yttrandefrihet och att man kan nyttja Instagram utan VPN, men i den andra vågskålen finns alltså att man betraktas misstänksamt i egenskap av sin blotta etnicitet samt att man har betydligt bättre möjligheter att avancera ekonomiskt och socialt i hemlandet. Samtidigt finns andra slags friheter i Kina, och den politiska korrekthetens piska som viner över undersåtarna i Väst är betydligt mildare i Kina. In summa är Västs attraktionskraft avsevärt mindre än man inbillar sig – det kineser uppskattar mest med Väst är renare miljö och god utbildning, inte det politiska systemet.
Jag vidhåller emellertid alltjämt uppfattningen att Kina i sinom tid kommer att anamma en mer demokratisk utveckling, och att den ursprungliga premissen därför är riktig. Problemet är att många är för otåliga och förväntar sig ett snabbare förlopp. Men givet hur motsvarande process har skett i Väst är tidsskalan inte det minsta orimlig. Kina är större och mer komplext än Taiwan, och därför är förloppet annorlunda.
Diktaturen är samtidigt inte starkare än att den behöver folkets implicita stöd, och det har den, i långt större omfattning än valfri regering i Väst. Den kan avsättas i ett nafs givet andra omständigheter, det vill säga revolution, men kineserna accepterar det samhällskontrakt som föreligger, det vill säga partiets suveräna politiska ledning och individens möjligheter att berika sig själv.
Det har varit framgångsrikt i fyrtio år, och kineser ser därför ingen anledning att betvivla den fortsatta utvecklingen. Massakern vid Himmelsfridsportens torg 1989 utgjorde en vattendelare, då samhällskontraktet inskärptes och en dissidentrörelse uppstod. Men rörelsen har tynat bort och har inga moderna efterföljare, just för att man ser mer nytta i en evolutionär utveckling än i en revolutionär. Hade demokratirörelsen segrat hade Kina mer liknat dagens Ryssland eller imploderat i ännu en period av splittring, och den utveckling vi har sett hade uteblivit (du hade kanske inte haft någon iphone).
Dissidenter finns förstås alltjämt, men de har ringa inflytande, även med stöd av västliga demokratimissionärer och revolutionspastorer. Efter 1989 samlades en del av dissidentrörelsen i Väst, men deras arv har blivit gammalt och de fick aldrig den betydelse de hade hoppats på. Senare efterföljare som fredspristagaren Liu Xiaobo valde således att inte godta ett erbjudande om att flytta till USA, utan att istället försmäkta i fängelse som martyr i hopp om att väcka motstånd inom landet. Projektet kan inte sägas ha varit framgångsrikt, helt enkelt för att det folkliga stödet inte finns.
Andra former av dissidens utgörs av separatistiska rörelser i Xinjiang och Tibet, och för all del även i Hongkong, orter där Väst ser en chans att så split i sin ambition att söndra Kina. Att en sådan ambition finns är uppenbar, och den har sin upprinnelse i de amerikanska ansträngningarna att hindra kommunismens framfart. Numera är Kina bara nominellt kommunistiskt, men eftersom det är en svår konkurrent fortsätter de geopolitiska förvecklingarna med ständiga ingrepp i Kinas interna angelägenheter – det är i sin ordning med Kina, men vi avböjer bestämt motsvarande ingrepp i vår politiska process.
Den västliga analysen är den av förtryck mot minoriteter, medan motsvarande analys i Kina gäller grundläggande nationell enighet. Vi brukar inte godta separatistiska ambitioner inom våra egna nationsgränser, exempelvis ett självständigt Sápmi, men av någon anledning är det i sin ordning när det gäller Kina – det kineser avskyr mest med Väst är föga förvånande hyckleriet och dubbelspelet.
Strävan efter enighet är ett tema som har gällt under två tusen års tid, och man kan knappast förstå kinesisk politik utan den historiska kontexten. Kina tenderar att splittras och enas cykliskt, och man är nu i en period av blomstring och enande efter att ha upplevt ett århundrade av förnedring, invasion och splittring.
Den trötta och världsfrånvända dynastin Qing föll 1911 efter att ha regerat sedan 1644. Det kinesiska samhället var på Qings höjd tämligen avancerat i världen, men tappade snabbt mark då den västliga industrialismen banade väg för en ny ordning. Kanonbåtsdiplomati, illegal opiumsmuggling och koloniala ambitioner bidrog till att fälla ett kejserligt system som hade överlevt sig självt, och motsvarande process ägde rum i det än mer slutna Japan.
Den kinesiska republik som uppstod 1912 i Qings ställe förföll snabbt i regioner kontrollerade av lokala krigsherrar, samtidigt som politiska fraktioner stred om makten och ett otal rörelser propagerade för modernisering av det kinesiska samhället. Givet att man länge hade varit ansatt av västliga kolonisatörer fanns ett visst motstånd till Väst, men man kopierade och anpassade samtidigt västliga ideologier och idéer i brist på egna.
Nationalisterna hade det ursprungliga momentet, men fick sedermera konkurrens av kommunisterna. Japansk annektering av Manchuriet 1931 och fullskalig invasion 1937 bidrog till att nationalister och kommunister tillfälligt grävde ned stridsyxan och gemensamt tog sig an den yttre fienden, för att senare återuppta rivaliteten efter världskrigets slut 1945.
Nationalisterna hade omfattande materiellt och logistiskt understöd av USA, som i det begynnande kalla kriget såg kommunisterna som en potentiell allierad med fienden Sovjetunionen. Men kommunisterna hade i bonderevolutionären Mao Zedong en fältherre som vann böndernas – folkets – stöd och med taktisk gerillakrigföring kunde erövra nationalisternas materiel och slutligen vinna inbördeskriget 1949.
Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, som blev den kinesiska republikens restpost, medan Folkrepubliken Kina kunde utropas i Beijing. På båda sidor sundet ansåg man sig vara Kinas rättmätiga härskare (härav ett Kina-policyn), men i världssamfundets ögon sågs Taiwan som den legitima politiska makten i Kina fram till 1971. Taiwan utgjorde länge en brutal diktatur med permanent undantagstillstånd, men blev sedermera ett ekonomiskt tillverkningsunder med åtföljande demokratisering under 1990-talet, en modell man hoppades att Kina skulle emulera.
Utvecklingen på fastlandet var lika kaotisk och brutal, men mer komplex. Övergången från bondesamhälle statt i en äldre kultur till en modern industrination visade sig vara svårare än man kunde föreställa sig, och en första åtgärd var att angripa ekonomiska orättvisor. Markägare som nyttjade fattiga bönder mer eller mindre som slavar avrättades i stort antal helt i enlighet med gängse brutal socialistisk metodik, och marken distribuerades därefter till bönder som blev självägande. I retrospektiv analys kan man fråga sig varför man inte omedelbart satsade på storskaligt jordbruk, men samtidigt hade man att sörja för bondebefolkningen.
Man transformerar uppenbarligen inte ett utvecklingsland till en modern industrination över en natt, men otåligheten var samtidigt stor. Bland de omfattande och storskaliga politiska kampanjer Mao Zedong och hans kommunistparti iscensatte utgjorde Stora språnget 1958–1962 ett av de mer vansinniga, med ambitionen att på blott femton år komma ikapp Storbritannien och USA. Resultatet blev det omvända med omfattande svält och social oro.
Mao var i sin roll som revolutionsledare suverän, men mindre lyckad som politiker. Stora språnget gjorde att han ifrågasattes och tappade i inflytande, men genom att engagera ungdomen i ännu en vansinnig massrörelse kunde han behålla greppet. Kulturrevolutionen 1966–1976 utgör crescendot i Folkrepubliken Kinas labila begynnelse, med ambition att i grunden förstöra all äldre kultur för att på dess ruiner bygga ett nytt socialistiskt mönstersamhälle.
Ironiskt nog är det under den här perioden Väst fascineras av Kina och låter sig charmas av en direkt skogstokig regim. De vänsterstollar som utgjorde ledargarnityr för den omfattande vänstervågen 1968 pekade på Kina som ett ideal, ovetande om de större skeendena bakom kulisserna i ett Kina som då var stängt för omvärlden. Lika ironiskt är det i dag vänstervågens barn som när antipati mot ett betydligt mer nyktert Kina i den lika underliga politiska rörelse som för närvarande präglar Väst (om någon ännu inte har förstått att en sådan existerar).
Först när Mao dör 1976 och hans fru Jiang Qing och de fyras gäng åtalas lättar dimman, och Kina kan påbörja sin resa från den absoluta botten. Deng Xiaoping vinner striden om rollen som arvtagare till ledarposten, och påbörjar ekonomiska reformer, öppnar landet mot omvärlden för omfattande investeringar samt moderniserar landet med mer realistiska ambitioner. Den resan leder ända fram till dagens mäktiga Kina, och det är med den samhällskontraktet jag talar om ovan grundläggs.
Kina överger i praktiken socialismen och instiftar något slags auktoritär statskapitalistisk hybrid. Deng intar en högst pragmatisk attityd och motiverar saken med att det inte spelar någon roll om katten är vit eller svart så länge den fångar möss, det vill säga gynnar Kina. Marknadsekonomi, betydande lättnad i sociala friheter, ettbarnspolicy och en offensiv satsning på utbildning är de ingredienser som på kort tid transformerar Kina från utfattigt och efterblivet till en världsledande industrination. Helt självklart.
Det är inte bara så att ränta på ränta i en evigt tilltagande bruttonationalprodukt har gjort Kina till världens andra och snart största ekonomi, utan den har även sina motsvarigheter i intellektuellt kapital. Kina spottar ut fler ingenjörer än något annat land, producerar fler patent än andra och tar täten i allt fler discipliner som AI och genteknik, samtidigt som man minskar avståndet i rymdteknik och andra grenar där Väst länge haft ledartröjan.
Samtidigt transformerar man Afrika på samma sätt som man gjort med sig själv, med satsningar på infrastruktur och handel, utan meningslösa krav på demokratisk utveckling. En ny storskalig sidenväg byggs till havs och land, med ambition att underlätta transport och utveckla ekonomier i Centralasien – Sverige är symptomatiskt nog inte med, men allt fler i Europa ansluter sig.
Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera. Det är denna massiva anstormning som gör att omvärlden i allt högre grad ser Kina som ett hot. Ett hot mot vad? Mot den hegemoni vi har tagit för given sedan renässansen och framåt. Mot den ledning vi har haft sedan länge. Vi är på väg att bli akterseglade, och vi vet inte riktigt hur vi ska tackla problemet.
Länge flyttade vi vår tillverkningsindustri till Kina för att nyttja den billiga arbetskraften och komma i åtnjutande av billiga produkter, samtidigt som vi skyller Kina för miljökonsekvenserna av denna tillverkning. När Kina skiftar struktur från tillverkning till konstruktion blir förhållandet ett helt annat, och det är då Kina som engagerar övriga världen i att tillhandahålla råvaror och tillverka produkter. Övriga världen blir också en marknad för kinesiska produkter, exempelvis telekomnät.
Härav följer spionanklagelser mot Huawei och andra telekomföretag, och härav följer handelskrig. Härav följer att vi i större utsträckning nekar kinesiska företag att göra investeringar, exempelvis att köpa upp hamnar. Det går att motivera dessa åtgärder med att Kina behandlar västliga företag orättvist på sin egen marknad, men i grunden rör det sig om rädsla. Kina kommer att ånga på även om handelskriget leder till en mer rättvis kinesisk marknad.
Protektionismen har varit strategiskt välgrundad. Den omtalade censuren i Kina rör egentligen inte så mycket politiska omständigheter (alla i Kina vet hur man kringgår censuren) som kommersiella tillämpningar. Man vill inte bli en filial till amerikanska techföretag, utan föredrar att utveckla egna lösningar och därmed ha kontroll över utvecklingen. Väst är helt akterseglat av Kina vad gäller digitala betalmetoder och andra integrerade lösningar just av den anledningen.
Eftersom de egna systemen redan är på plats kan man förmodligen lätta på trycket och ge större spelrum åt västerländska aktörer. Det är den tendensen man kan se i de pågående förhandlingarna, och det är nog i den riktningen man måste kompromissa, att i större utsträckning tolerera varandra. Konfrontation med Kina är ingen framkomlig väg, och det finns ingen möjlighet att reversera utvecklingen. Kina har vaknat, och skakar om världen.
Det demokratibesatta Väst (och den rytande musen till världssamvete i form av Sverige) har inte längre någon realistisk möjlighet att påverka Kina med sanktioner, bojkotter och andra verktyg, utan har att förlita sig på att kineserna själva bestämmer sitt öde med förnuft. Partiet vilar säkert så länge tillväxten fortsätter, men småningom kommer samhällskontraktet att behöva omförhandlas i en förmodligen odramatisk övergång till ett mer demokratiskt styre, om än inte identiskt med Västs. Helt självklart.
