En underström i debatten gör gällande att så kallade klimatförnekare främst finns på högersidan av det politiska spektrat, underförstått att vänstern har vetenskapen i ryggen och därmed vinner argumentet, debatten och kriget.
Det första påståendet är sant, inte minst för att klimatpolitik har utvecklats till en renodlad vänsterrörelse, men även för att den konservativa falangen har en del religiöst anstrukna schatteringar med grund förståelse för vetenskapliga resultat som evolution och kosmologi.
Av detta följer emellertid inte det andra påståendet, ty vänstersympatisörer lider av en motsvarande åkomma, nämligen att blint lita på såväl faktiska vetenskapliga utsagor som utsagor som förefaller ha vetenskaplig tyngd men som i själva verket är falska. Denna grupp saknar skeptisk läggning och betraktar vetenskap med närmast religiös frenesi, utan att förstå att all vetenskap inte är lika mycket värd.
Klimatförnekarna har således sin motsvarighet i klimatalarmister, till exempel kulturella mediepersonligheter som agiterar för att domedagen med diverse «tippunkter» och katastrofscenarier i den yttersta utkanten av osannolika förutsägelser är omedelbart förestående, och som utan att blinka vältrar sig i sådan lektyr som diskuterar sådana dystopier.
Det är samma fenomen som gör att miljöpartister, som givet specialintresset borde vara vetenskapligt lagda, är överrepresenterade bland sådana som tror på «chemtrails» och «övernaturliga» fenomen. Paradoxen upplöses av att de saknar kritisk läggning och tar till sig vad som helst som förefaller ha en trovärdig källa.
Ord som «kris», «nödläge» och «upphettning» används av dessa vänstersympatisörer för att piska upp oro och rädsla, nämligen den oro de själva känner efter att ha trissat upp sina mardrömsscenarier. Det är inte en tillfällighet att klimatdebatten har utmynnat i ett kulturkrig som främst drivs av kulturpersonligheter som inte förmår lösa en andragradsekvation.
Mellan dessa båda extremer står mer vetenskapligt och tekniskt skolade personer, som förvisso noterar en pågående antropogen uppvärmning, men som varken stämmer in i den överdrivna konsekvensanalysen eller godtar den politiska ambitionen att på kort tid störta samhället över ända, och som hellre förordar en organisk lösning baserad på forskning, teknik och marknad.