Denna solens dag – söndag – 22 december 2019 infaller årets kortaste dag, och nu vänder vi åter mot ljusare och småningom varmare tider. Vintersolståndet är här, och vi firar vår sol med att dricka jul i hennes ära. O ärade väteboll på himlavalvet, du som ger oss värme, ljus och liv!
Solen är den allra ursprungligaste av gudomliga företeelser, dyrkad i samtliga grundkulturer, i indoeuropeisk kultur sedd som Dyēus Pətḗr eller dagsljusets gud. Härav följer romerska Iupiter (Iovis Pater, djous patēr), grekiska Zeus Patér (Diós i genitiv) och Dyáuṣ Pitṛ́ i vedisk tradition, likväl som Tyr (Tīwaz) i germansk.
Sol har sitt etymologiska ursprung i urindoeuropeiskans *sóh₂wl̥, med sentida ättlingar som hindis sūraj (सूरज), grekiskans ílios (ήλιος), persiskans xor (خور) och ryskans sólnce (со́лнце), samt förstås sol eller sun med avledningar i germanska och romanska språk.
Egypten hade på motsvarande sätt Ra (𓁛) som huvudgud för solen (𓇳), tillsammans med himmelsguden Horus (𓅃) och dennes konsort Hathor (𓁣). Mesopotamien hade istället Utu (𒀭𒌓), tvilling till himmelens dam Inanna (𒈹) och senare transformerad i babylonisk mytologi till Marduk (𒀭𒀫𒌓, Amar-Utu), som kopplades till Jupiter. Ytterligare utveckling slog samman flera gudar till en mer kraftfull representation, som sedermera utmynnade i monoteistisk tro på en enda gud, men alltjämt en himmelsgud, alltjämt en abstraktion av solen.
Samma monoteism har senare bearbetat den indoeuropeiska traditionen genom omtolkning. I Rom firades Dies natalis solis invicti eller den oövervinnerliga solens återfödelse på just vintersolståndet, som inföll den 25 december i juliansk kalender.
Den kristendom som etablerade sig i Rom med kraft under 300-talet kunde inte tolerera att något skiner starkare än jesusfiguren, varför man kort och gott bestämde sin profets födelsedag till just det datumet och ändrade föremålet för firandet.
Erövringskonceptet tillämpades sedermera även på den germanska julen och dess traditioner – man fick inte längre fira solen, utan enbart jesusfiguren, och symboliken med Lussi som med ljus i hår representerar solens återkomst förknippades istället ad hoc med ett italienskt så kallat helgon.
Det råder dock ingen tvekan om vad det soldyrkande svenska folk egentligen håller högst. På vintern firar vi kanske inte solen i formell mening, men nog längtar vi efter den, och tar oss i förekommande fall på semester till den. På sommaren har vi alltjämt vår magiska midsommarfest, julens polära motsvarighet vid sommarsolståndet, och solen håller ställningen i veckoschemat som den lediga söndagen. Det naturdyrkande svenska folk kunde inte kuvas.
O älskade fusionsklot uppå himmelen, vi håller dig högst av alla, kära gudinna. Skänk oss värme och ljus, solbränna och fotosyntes! Ge oss liv och grönska, ultravioletta strålar och fossila bränslen! Sätt molekylerna i rörelse och piska upp vattnet ur oceanerna, ge oss regn, vind och knoppar som brister! Skål, du gula skiva i det blå!