Som förutsett fick Kina i Mo Yan sin första nobelpristagare i litteratur. Man tänker då på Mao Dun (矛盾), Lao She (老舍), Bei Dao (北岛), Lu Xun (鲁迅) och en drös andra förstklassiga kinesiska författare som aldrig fick och aldrig kommer att få priset. För att det är ett eurocentriskt pris, för att det är ett politiskt pris, för att det är ett pris vars utdelare på fullt allvar tror att de sju svenska författare som erhållit priset i någon som helst mening kan mäta sig med världens äldsta kontinuerliga kulturnation och världens folkrikaste nation. Kineserna är inte bara 160 gånger fler, utan har av en rad olika skäl också motsvarande övervikt i kulturskapande. När vi har sett tusen kineser ta hem priset har vi möjligen uppnått en viss balans med svenskchauvinismen.
Så kommer förstås inte att ske, men däremot tror jag att ett tabu nu är brutet och att kulturvärlden kommer att rikta viss nyfikenhet mot den kinesiska litterära skatten, som är så stor och väldig. Det kan ge vågeffekter, även om slussarna kanske inte kommer att öppnas på vid gavel. I sanningens namn har Kina även att öppna upp för ett helt fritt kulturskapande innan fördämningarna kan brista helt.
Kineserna själva sticker inte under stol med att priset är viktigt. Det är av samma skäl som man blir så sårad när en politisk dissident kammar hem fredspriset, man ser allvarligt på prisets status, både i med- och motvind. Man gör ingen hemlighet av att man traktar efter detta pris, man är helt ärlig med sina ambitioner, man sticker inte under stol med att man är ärelystna. Folkets dagblad skriver så här:
Mo Yan har äran att tilldelas Nobels litteraturpris! Detta är den första personen av kinesisk nationalitet som vinner priset, och på denna dag har kinesiska författare väntat väldigt länge, har kinesiska folket väntat i evigheter. Vi uttrycker våra gratulationer till Mo Yan!
En stor kulturnation som genomlevt traditionen av diverse skolor före Qin-dynastin, den kvardröjande ståten från Han och Tang, samt prakten under Song och Ming, en kulturnation som fött fram Konfucius, Qu Yuan, Li Du och Cao Xueqin, har idag äntligen fått en av sina medborgare inskriven i litteraturprisets rullor. Vi behöver en litteraturprisvinnare. Nobelpriset i litteratur är en tröst, ett bevis, och även en bekräftelse, men är främst en ny startpunkt.
Oavsett om man erkänner priset eller inte utövar det ett stort inflytande och har stor prestige världen över. Nobels litteraturpris är en symbol, med ett omistligt värde. Att kinesiska medborgaren Mo Yan erhåller Nobels litteraturpris berättar att hans verk håller en hög klass och har djupa dimensioner, och det är även en sorts acceptans och erkännande, liksom en kulturell dialog. Den kinesiska litteraturen tar sig ut i världen, den måste korsa gränserna; kinesiska författare ska erövra världen, och måste ta sig an världen.
Priset är ytterligare en signal om att Kinas storhetstid är på väg, att man har tagit sig upp ännu ett steg i näringskedjan och nu åtnjuter större socioekonomisk status. Ty om det inte bara är litteraturens kvaliteter i sig man mäter (och det gör man inte), så måste det förhålla sig på det sättet.