Sedan vänsterliberala krafter tog över i Polen för tre år sedan har man i succession försökt att återta kontrollen över en rad institutioner, med början i den polska statstelevisionen, som ommöblerades fullständigt för att passa regimens linje. Nu tycks turen vara kommen till författningsdomstolen, efter en politisk kupp under helgen.
Polen har till skillnad från Sverige och de flesta andra europeiska länder verklig maktdelning, i alla fall på pappret, då dess författningsdomstol har vetorätt i fråga om att förkasta lagar som antas av Sejmen. Detta till skillnad från Sverige, där det så kallade Lagrådet blott har en rådgivande funktion, och vars rekommendationer regelmässigt körs över av regimer av alla kulörer.
Vetorätt innebär att en regim inte har full frihet att styra som man vill, utan det finns kontrollinstanser som kan pröva lagförslag mot grundlagen. Maktdelningsprincipen är från början fransk, men har sin främsta tillämpning i det amerikanska systemet, som är det preeminenta politiska föredömet i världen – det är bara det som hindrar Trump från att utropa sig själv till kejsare.
I Europa tillämpas inte maktdelningsprincipen, utan istället fusioneras de verkställande och lagstiftande makterna i en enhet, medan den dömande makten saknar rätt att pröva regimens lagar och reglementen. I Sverige gäller folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt utgår från folket, det vill säga dess företrädare i riksdagen. Riksdagen är emellertid underställd partiautokratin, med en stark partipiska, och därför ytterst underställd regeringen, om den har majoritet.
Europa är därmed mer autokratiskt, och har stort demokratiskt underskott i såväl Europeiska unionen centralt som i de enskilda medlemsländerna. Så gott som samtliga europeiska nationer underhåller sin propaganda medelst statsmedier, medan så kallad public service broadcasting i USA är av privat natur.
Den polska situationen är emellertid inte ny, utan strid om kontrollen över författningsdomstolen har pågått sedan författningens tillkomst 1997. Man tycks inte förstå vad som menas med «oberoende», utan vill forma rätten efter eget behag, så att den blir ett lydigt «folksuveränt» redskap för regimen.
Tidigare Lag och Rättvisa (PiS) klandrades inte minst av EU för att stöpa om rätten i syfte att strömlinjeforma den egna politiken, medan partiet självt hävdade att man ville «rensa ut» övervintrade element från kommunisttiden. Kritiken mot PiS skulle ha fog för sig, om det inte vore för att samma slags «folksuveräna» synsätt är praxis i hela Europa, inte minst i Sverige, där man inte vill att «teknokrater» och jurister ska överpröva folkets vilja.
Nuvarande försteministern Donald Tusk försöker sig nu på samma slags utrensning med samma argument, det vill säga att domarna i författningsdomstolen är PiS-trogna samt att president Nawrocki har vägrat att svära in domare som har antagits av Sejmen. Det är samma manus som har plågat Polen i decennier, där edsförfarandet mer liknar något slags obstruktion än tillämpning av demokrati.
Det är oundvikligt att domstolen färgas av skiftande majoriteter, eftersom parlamentet med sin majoritet utser ledamöterna. Så är det i USA, och så måste det också vara i Polen. Bara tiden kan förändra sådana majoriteter, och i övrigt angår det inte de övriga makterna hur domstolen är sammansatt. Det är det fina med maktdelning, att det finns kontrollmekanismer som förhindrar exempelvis en nazistisk eller kommunistisk regim från att löpa amok.
Tystnaden i medier och från Bryssel ska tolkas som att man passivt stödjer Tusk i hans statskupp, ett «nödvändigt ont» som man säger. Det är OK när vi gör det, i vanlig ordning.
Men det är naturligtvis inte alls i sin ordning, utan vad vi ser här är att de vänsterliberala *2SHBTQIAP++-globalisterna är exakt lika goda kålsupare som någonsin PiS, och att ingendera sidan har någon som helst respekt för demokratins grundläggande väsen, maktdelning, yttrandefrihet och så vidare. Det är tyvärr Europas öde att styras av autokrater, från Tusk och Kristersson till Burnham och Merz.