Verkligheten har väl så sakta sjunkit in, och det hörs inte så mycket om Tibet i debatten just nu. Inga meningslösa självbränningar, inga protestyttringar. Och Trump är förmodligen helt ointresserad av frågan, varför ingen seriös kraft finns att driva frågan. Även om så vore fallet, skulle Kina aldrig släppa Tibet.
Orsaken stavas resurser: Tibet utgör den nedströms vattenförsörjningen för Kina, har grässlätter av vikt för boskapsindustri och ståtar med rikliga tillgångar på mineraler av allt från koppar till sällsynta jordartsmetaller. Dessutom är det naturligtvis en geopolitisk areal av omfattande betydelse, eftersom högplatån ger ett naturligt skydd mot ränker västerifrån.
Det finns även mjukare värden, som att Tibet och Kina har en sammanlänkad kultur och historia, där tibetansk buddism länge var dynastisk religion i Beijing. Tibet utgjord en en gång ett imperium lika stort som dagens Kina, men kunde inte kontrollera sin expansion. Många tibetaner i Kina har ingen direkt koppling till vad som idag är den autonoma regionen Tibet, utan bekänner sig utan omsvep till den kinesiska nationen.
Tibet utgjorde länge, likt Korea och Vietnam, en tributstat till Kina, i utbyte mot dynastins militära skydd. Åtskilliga gånger har kinesisk trupp kommit till undsättning mot allt från barbarer till britter. De senare imperialisterna slöt småningom ett avtal med Tibet och Kina om att Tibet faller under kinesisk suzeränitet, det vill säga att Tibet är en vasallstat under nominell självständighet. På den vägen har nuvarande internationella konsensus slagits fast.
Självständighetssträvande fanns redan då dynastin Qing föll och Kina föll in i en lång turbulent period av inre stridigheter, men de accentuerades först med västligt understöd som en del i kalla kriget. CIA assisterade tibetlaman Dainzin Gyatso och utbildade sedermera tibetansk gerilla för att utgöra en front mot Kina. Motivet var aldrig Tibets välfärd, utan USA:s geopolitiska intressen.
Men rörelsen har levt sitt eget liv efter kalla krigets slut och USA:s sorti. En «exilregering» har upprättats i Dharamsala, ledd av indier som aldrig har satt sin fot i Tibet och som naturligtvis inte i någon mening representerar tibetanerna. Laman far fortfarande jorden runt som någon buddistisk påvefigur och representant för frihetsrörelsen, trots dess meningslösa prägel. Det enda man åstadkommer är nämligen onödiga umbäranden för befolkningen.
På sikt kommer såväl separatisterna som det repressiva svaret att dö ut, och Tibet blir en mer normal del av Kina. Detta för att de flesta tibetaner inser hur Kinas starka ekonomiska muskler hjälper regionen att utvecklas i huvudsakligen god riktning. Den forna lamakratin präglades av en obildad analfabetisk befolkning stadd i slaveri, medan det moderna Kina erbjuder såväl allmän utbildning som vederbörlig respekt för den lokala kulturen – en integrerad del av kinesisk kultur.
Mot detta brukar hävdas att Nepal har utvecklats i en demokratisk riktning med världens högsta lycklighetsmått, och att Tibet kunde ha gått samma väg givet självständighet. Vem kan egentligen veta? Det är nu en gång alla folkgruppers rätt att söka självständighet och odla sin egen kultur, men i fallet Tibet finns för många invecklingar för att detta ska kunna bli verklighet i den förutsebara framtiden – inte minst för att det var Tibet som en gång initierade saken genom angrepp mot Kina under sin expansion som imperium. Kina och Tibet är sammanlänkade av historien.
Huruvida Tibet bör bli en självständig stat kan besvaras med en motfråga: bör Sápmi bli en självständig stat, och ska Sverige, Finland, Norge och Ryssland ge upp sina mineraltillgångar och geopolitiska knutpunkter för detta behjärtanvärda ändamål? Ska Katalonien och Baskien beviljas självständighet från Spanien? Nej, säger med emfas samma personer som brukar förorda exempelvis Tibets frihet – gärna balkanisering, söndring och splittring där hos den förmenta fienden, men här måste vi hålla ihop. I slutändan kokar saken ner till just denna distinktion.