Kategorier
Buddism Kina Kultur Politik Religion Tibet

Laman i Tibet för döden

Rykten har florerat om att tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) lider av obotlig prostatacancer, och att hans liv därmed snart är till ända. Man har från «exilregeringens» håll sedermera förnekat detta, men faktum kvarstår att lamans hälsa är allt mer vacklande, och att hans tid är på upphällningen.

Hans mentala förmågor har sedan länge varit stadda i förfall, vilket har kommit till uttryck på en rad genanta vis, på ungefär samma sätt som när Sleepy Creepy Joe Biden ramlar, snubblar och är alldeles för närgången med småbarn. Laman hade i somras en liknande pederast incident, då han uppmanade en pojke att suga hans tunga.

Givet den aktningsvärda åldern om 88 år kan man kanske förvänta sig allt större skörhet, men lamans ohälsa är samtidigt delvis självförvållad. Efter flykten till Dharamsala 1959 inspirerades Dainzin Gyaco av den lokala indiska kulturen, omfattande vegetariansk diet, men det bar sig inte bättre än att han blev svårt sjuk. På läkares inrådan återgick han till en balanserad kost med rikligt inslag av kött.

Tibet är världens tak, med ett kargt klimat som inte medger någon större omfattning av jordbruk. På samma sätt som i Mongoliet består kosten därför huvudsakligen av kött, som är den diet man därstädes är anpassad till, inte helt olikt oss skandinaver. Det finns en utbredd missuppfattning om att buddister inte äter kött, särskilt inte munkar, men det är en minoritetsuppfattning och inte en generell föresats – buddan instruerade sina lärjungar att äta allt vad som bjuds.

Prostatacancern kan möjligen härledas till sexuell inaktivitet, då laman under hela sitt liv inte tycks ha känt intimt umgänge med en kvinna. Han är och förblir därför i sinnet en pojke, och kanske är det därför han (och lamakulturen) har en dragning till just pojkar. Man kan i lamans fall svårligen föreställa sig självbefläckelse via Spankbang eller andra källor, men å andra sidan ska man nog inte utesluta någonting när det gäller religiösa potentater.

Laman är döende.

Nå, när laman efter en lång och utdragen period av svåra smärtor slutligen somnar in vidtar den politiska konflikten om att utse hans efterträdare. Laman själv hävdar här att tibetanerna har att avgöra huruvida ämbetet lama ska upprätthållas, och att han vid behov ämnar reinkarneras i ett annat land än Kina, eller avstå från reinkarnation överhuvudtaget.

Oaktat att reinkarnation är en religiös myt är det ändå så att det inte är upp till Dainzin Gyaco att bestämma vare sig det ena eller det andra, utan för detta ändamål föreligger en given liturgisk gång. Samtidigt kan man kanske invända mot att den politiska makten lägger sig i religiösa bestyr, en företeelse som rimmar illa med den sekulära tanke som upprätthålls av såväl Folkrepubliken Kina som delar av det moderna Väst.

Men det är inte underligare än att den svenska statskyrkan kontrolleras av världslig politisk lag, eller att religionsfriheten i den liberala demokratin är helt underställd andra fri- och rättigheter. Religionen är fri i den utsträckning den inte ställer till med problem, eller för den delen utmanar den politiska makten – vilket laman gör.

Och på samma sätt som den svenska kyrkan är instiftad uppifrån och ned, och sedermera reformerad genom kungligt dekret, är institutionen dalai lama etablerad och reglerad av den värdsliga makten. Man kan här notera att ordet dalai (ocean; stor) är av mongoliskt ursprung, vilket har sin grund i att ämbetet instiftades av tümedklanens Altan khan 1578.

Speciellt underhandlade khanen med företrädare för Gelug-sekten (gulhattarna), vars ledare Soinam Gyaco (索南嘉措, 1543–1588) bjöds in till Mongoliet för att undervisa i läran. Khanens intresse för religionen var emellertid helt världsligt, nämligen i så måtto att han ville utnyttja buddistisk tro för att «reinkarnera» sig själv som ättling till Kublai khan, vilket skulle ge honom formell arvsrätt till tronen.

Soinam Gyaco upphöjdes således till dalaiin khan, och i utbyte proklamerade denne att Altan khan var reinkarnationen av Kublai khan. Lamaämbetet uppstod alltså som en gemen affär, varvid kan noteras att Soinam Gyaco är den tredje laman i serien – de två första förärades sina titlar postumt. Av en ren händelse utsågs sedermera Altan khans barnbarn Yoindain Gyaco (云丹嘉措, 1589–1617) till den fjärde laman, det vill säga en tümedmongol snarare än en tibetan – han erkändes emellertid inte av tibetanerna, och blev förmodligen förgiftad.

Genom denna kohandel stärkte Altan khan sin ställning, men otvetydig vinnare var ändå Gelug, som blev ledande falang i både Tibet och Mongoliet, där sedan tidigare den konkurrerande Sakya-sekten (rödhattarna) dominerade. Tibetansk buddism under Gelug cementerades därmed som mongolisk statsreligion.

Konflikt utbröt emellertid i Tibet då konkurrerande skolor utmanade Gelug och den rådande ordningen. Bland andra sekten Karmapa förbjöd deltagande i att söka den fjärde lamans reinkarnation, men man kunde småningom med viss mongolisk assistens sätta den femte laman Lobsang Gyaco (罗桑嘉措, 1617–1682) på tronen 1622.

Tibet fortsatte emellertid att vara ett veritabelt getingbo, utsatt för rivalitet från alla håll och kanter, med såväl inrikes religiösa strider som imperieambitioner från mongoler och manchuer, de senare sedermera erövrare av Kina under dynastin Qing (1644–1911). Med hjälp av mongolledaren Güshi khan kunde Gelug slutligen segra, varvid Tibet enades under den femte laman 1642. Güshi khan upphöjde även lamaämbetet till den högsta religiösa och politiska auktoriteten i Tibet.

Potalapalatset färdigställdes 1649 under den femte laman.

Det nyligen etablerade Qing-hovet bjöd in laman till Beijing i syfte att anställa denne i förhandlingar med mongolerna, i kontinuitet från tidigare dynastin Ming, varvid tibetansk buddism under Gelug även blev de regerande manchuernas religiösa rättesnöre. Särskilt skulle Tibet under Qing komma att inkorporeras i imperiet från 1720, nämligen då Tibet allt mer befann sig under attack och därmed hade behov av externt skydd.

Under kejsar Kangxi (康熙, 1654–1722) installerades 1721 den sjunde laman, Gaisang Gyaco (格桑嘉措, 1707–1757), samtidigt som Tibet utropades som kinesiskt protektorat, en annektering som skulle råda fram till dynastins fall 1911. Laman betraktades visserligen som suverän ledare över Tibet, men besluten togs i praktiken av den kashag (råd) som instiftades samma år.

Kejsar Qianlong (乾隆, 1711–1799) instiftade 1793 lottdragning från den gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som metod för att välja ny lama bland ett antal kandidater, nämligen för att undvika fusk och korruption samt för att framställa sig själv som religiös auktoritet. På så sätt kunde man undgå politisk infiltration från religiöst håll, och den tibetanska och mongoliska noblessen kunde hållas på mattan.

Gyllene urnan användes första gången 1822 för att vaska fram den tionde laman Cüchim Gyaco (楚臣嘉措, 1816–1837), och har därefter nyttjats för såväl nummer elva och tolv som ett antal panchen lama. De två senaste lamorna, nummer tretton och fjorton, valdes dock inte genom lottdragning, eftersom undantag beviljades av centralregeringen i Beijing – de utsågs istället direkt.

Reinkarnation via lotteriets bönehjul.

Den innevarande fjortonde laman – Dainzin Gyaco (丹增嘉措, 1939–) – sattes på tronen redan som ettåring 1940, då under godkännande av Republiken Kina. Värt att notera här är att Tibet likt en lång rad andra provinser i Kina förklarade sig självständigt efter dynastins fall 1911, dock naturligtvis utan att få internationellt erkännande för det.

Vi hör sällan – aldrig – den bisarra tankegången att exempelvis provinsen Yunnan betraktas som ett «land», även om man likt Tibet utropade «självständighet» från Kina. Anledningen till att Tibet (och i parallell Xinjiang) ges denna särställning är för att det är ett strategiskt gränsområde som kan nyttjas för att underminera en förment fiende.

Givet att nationalisterna hade vunnit inbördeskrigt hade Tibet återinlemmats i riket på exakt samma sätt som under kommunisterna, med den skillnaden att USA och världen i övrigt hade ryckt på axlarna. Men under det kalla krig som tornade upp sig fann man skäl att gripa in för att på alla vis obstruera Kina, varvid självständighetsrörelser i Tibet (likväl som Xinjiang och sedermera Hongkong) blev instrumentala.

Den nittonårige laman blev därmed en pjäs för CIA och den amerikanska administrationen att nyttja under det tibetanska upproret 1959, som ligger till grund för de förvecklingar som alltjämt präglar regionen. Det amerikanska uppsåtet liknar dagens försök till «färgrevolution» i allehanda länder, med mål att beväpna och träna gerillagrupper samt to keep the political concept of an autonomous Tibet alive within Tibet and among several foreign nations. I själva verket kunde Washington inte bry sig mindre om de Kinas indianer som Tibet präglas av, utan saken rör enbart geopolitiska förvecklingar.

Laman har därefter i exil i Dharamsala sedan 1959 blivit en internationell symbol för denna självständighetsrörelse, varvid han ofta benämns som tibetanernas «andlige ledare». Hans «krav» är autonom ställning i Kina för det «större Tibet» som omfattar inte bara regionen Tibet, utan även en rad kransprovinser: Qinghai, Sichuan, Gansu och delar av Xinjiang. Därtill vill han ha en egen armé.

Beijing har förstås avvisat sådana ohemula krav, men i princip välkomnat lamans återkomst till Lhasa under mer verklighetsförankrade premisser. Nu är det dock för sent, och den gaggige laman har ingen som helst ambition att avsluta sitt ämbete på ett för Tibet gynnsamt vis, utan väljer att gå i döden i exilens bitterhet.

Seden med gyllene urnan gäller emellertid alltjämt, och det är med sådant förfarande nästa lama kommer att utses. Vad «exilregeringen» i Dharamsala tar sig till för att kontra det är irrelevant, eftersom den inte har någon som helst legitimitet i Tibet.

Enligt kejsar Qianlongs dekret 1793 – «Förordning i 29 artiklar för effektivare styre av Tibet» (钦定藏内善後章程二十九条) gäller för övrigt explicit att vare sig dalai lama eller panchen lama har rätt att inneha politiska befattningar eller att delta i politiska spörsmål:(十二)达赖喇嘛和班禅额尔德尼在世时,其亲属人员不准参预政事。

Det är en parallell till det svenska statsskicket, med en monark som är politiskt bakbunden och begränsad till ceremoniella funktioner. Vill man ändra på given och hävdvunnen lag och tradition får man nog helt enkelt invadera Tibet och störta nuvarande ministär i Beijing.

Det kommer förstås inte att hända, och när laman går ur tiden kan folken i Tibet äntligen befrias från sin geopolitiskt tryckta tillvaro, ty då förlorar Väst sin sista hållhake i regionen. En patriotisk lama kan installeras, varvid frid etableras på världens tak.

Friheten kommer slutligen till Tibet med lamans död.
Kategorier
Kina Kultur Politik Språk Tibet

Tibet eller Xizang?

Kinesiska medier och organisationer nyttjar numera hellre namnet Xizang istället för Tibet i engelskspråkiga artiklar, efter att en statlig vitbok om regionen flitigt använt termen. Men det enda man uppnår med det är förmodligen att förbrylla målgruppen i fråga, och reformen har inga förutsättningar att sprida sig utanför Kina.

På mandarin och andra kinesiska språk böjs inte ord i morfologisk mening, utan förblir i en och samma form. Men på exempelvis svenska säger vi tibetansk i adjektivistisk mening, vilket inte låter sig göras lika enkelt med den andra formen – «xizangiansk», eller vadå? Även de kinesiska medierna brottas med detta dilemma, och skriver tills vidare «Tibetan», som i Tibetan Buddhism, Tibetan schools och så vidare.

Ytterligare en omständighet är förstås att ickekineser i allra största allmänhet inte riktigt vet hur x uttalas, varför man säger Xi (Jinping) med något slags tonande z istället för det tje-ljud (ɕ) det är fråga om: xi uttalas som ki i Kina. Därför kommer vi inte att nyttja Xizang istället för Tibet, på samma sätt som vi inte kommer att använda Xianggang istället för Hongkong, eller för den delen Bharat istället för det sedan länge hävdvunna Indien.

Xizang (西藏, Västra Zang) är i lingvistisk mening dock en mer korrekt term för regionen, och är ett kinesiskt lånord för Ü-tsang (དབུས་གཙང), som det heter på modern tibetanska. Ü-tsang är då den västliga av tre traditionella provinser i Tibet, jämte Amdo och Kham.

Tibet är istället ett persiskt och arabiskt låneord (تبت, Tabbat), som i sin tur antas härledas från ett türkiskt ord Töpüt med betydelsen bergig plats. Ingen känner med säkerhet etymologin i fråga. Den tibetanska termen är för övrigt Böd (བོད་), som även det har en motsvarighet i kinesiskans Tubo (吐蕃), som dock mer syftar på det forna tibetanska imperiet. Historien är lång och synnerligen komplicerad, och så även skiftningar i språk, namn och begrepp.

Man får helt enkelt anta att man med ordvalet vill inskärpa att Xizang är en autonom region i Kina snarare än ett eget land eller en region föremål för utländsk inblandning, som ett sätt att «harmonisera» begrepp under ett enhetligt kulturellt paraply istället för att nyttja ett i grunden västligt lånord. Även om ingen lyssnar eller bryr sig.

Pamflett om den xizangianska regionens kännetecken, nyckeltal och så vidare.
Kategorier
Buddism Kina Kultur Politik Religion Tibet

Pederast lamaistisk kultur

Dainzin Gyaco, den 14:e tibetlaman, hamnade nyligen ånyo i blåsväder, då han offentligt gav utryck för pedofila böjelser genom att begära att en liten pojke skulle «suga hans tunga». Eftersom händelsen inträffade i indiska Dharamsala föreligger förmodligen inget straffansvar, då den indiska kulturen är ökänd för dess såväl pedofila som misogyna karaktär.

Samtidigt är det inte en isolerad händelse kring den åttiosjuårige och i prostatacancer döende laman, utan är en karakteristisk företeelse i tibetansk buddism. Munkar och andra i traditionen har att avlägga ett kyskhetslöfte, och hamnar därmed i samma prekära situation som katolska präster i den europeiska kristna traditionen, nämligen att man inte har något naturligt utlopp för sin sexualitet utöver den likaledes förbjudna självbefläckelsen.

Fenomenet är inte begränsat till tibetansk buddism, utan förekommer sporadiskt även i den renodlade mahayanatraditionen i Kina, Japan och Sydkorea. Men den tantriska vajrayana som är karakteristisk för lamaismen i kombination med feodal livegenskap av det slag som praktiserades i det «fria Tibet» 1912–1950 efter dynastin Qings fall accentuerade företeelsen.

Dainzin Gyaco pekades ut som lama redan i tvåårsåldern, och har således aldrig knutit band med det täcka könet, och har förmodligen aldrig haft något könsligt umgänge med en kvinna. Återstår således pojkar i hans hägn, lätta byten som enkelt kan övertalas att tjäna ett högre syfte.

Celibat är normen för den som viger sitt liv åt buddism i klosterväsendet, men samtidigt förespråkar samma lära en form av tantrisk sexualitet med «sexuell yoga» för att uppnå buddaskap. Praktiken är emellertid förbehållen de högre kasten i samfundet (naturligtvis). Tantrasex avser dock den naturliga formen mellan man och kvinna, och inte mellan man och pojke, och det finns ingen buddistisk text som ursäktar sådant missbruk.

Å andra sidan är föreskriften att avstå från okyskhet inte den enda tibetlaman har brutit mot. Han har som bekant även tagit emot stora summor pengar (bland annat ett nobelpris), och syns i regel bära dyra Rolex-klockor, och därtill medverkar han regelmässigt i underhållningssammanhang omfattande utsvävningar kring mat och dryck. Just ett föredöme för den underklass som kastar sig ned på marken mil efter mil under vallfärdelse till Lhasa.

Lyckligtvis ska laman snart dö, varvid en ny tid ska ta vid. En tid då Tibet kan slippa geopolitiska förvecklingar och de påfrestningar som följer, och en tid då en ny lama kan verka i Tibet för tibetanerna. Den laman kommer emellertid inte att utses i indiska Dharamsala, utan i kinesiska Tibet.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Tibet

Tibet på riktigt

Kategorier
Kina Kultur Musik Tibet

Mina flickor från Sichuan

Het mat, hett klimat och heta brudar, så går stereotypen om Sichuan i västra Kina. Kryddflickorna (辣妹lamei) därstädes är kanske inte inherent vackrare än på andra håll, men geografin, klimatet och kanske även kosten ger en del fördelar för det fysiska yttre.

Provinsens namn betyder ordagrant fyra floder (四川Sichuan), vilka rinner genom landskapet och vars vattenmassor fångas som fukt i låglandet och de dalar som präglar det bergiga området. Som en konsekvens har den östra halvan av provinsen den lägsta andelen soltimmar i hela Kina, då moln och dimma ständigt formeras.

Fukt och mindre gassande sol håller huden fräsch, och av den anledningen präglas flickorna i Sichuan av ljusare och mjukare hy, i vart fall i den östra halvan. I det bergiga väst är solen tvärtom stark, och de tibetanska flickorna har mycket riktigt ofta en mer rödbränd ton i kombination med äppelröda kinder.

Det ultrapeppriga köket och den tropiska värmen bidrar för övrigt till ymnig svettning, vilket är ännu en faktor för att hålla hyn fräsch. Typiska porslinsflickor från Sichuan har därför betydligt mindre förekomst av akne och andra hudbesvär, vilket ger ett mer fördelaktigt yttre.

Slutligen präglas flickor i södra delen av landet av en smalare och finare kroppskonstitution (苗条miaotiao身材shencai) samt rundare ögon, vilket bättre överensstämmer med nutida skönhetsideal.

咬人猫 (Yaorenmao), 成都 (Chengdu) (1988)
李子柒 (Li Ziqi), 绵阳 (Mianyang) (1990)
Japanofilen ヤンチャン (Yan-chan) (1991)
阿兰·达瓦卓玛 (Alan Dawa Zhuoma), 康定 (Kangding) (1987)
密子君 (Mizijun), 重庆 (Chongqing) (1992)
云朵 (Yun Duo), 茂县 (Maoxian) (1987) – en mer allvarlig form av skönhet…