En raketforskare och pensionsräddare från Tunisien var tydligen så missnöjd med svensk socialtjänst att han beslöt hämnas genom att skjuta ihjäl två svenska åskådare på väg till match, för ändamålet tämligen enkelt identifierade via svenska landslagströjor. Eller så var det en hämnd för irakierns och danskens koranbränningar, vem kan egentligen veta nu när även gärningshennen är skjuten i helvetet?
Asylshopparen förde visserligen en tillvaro som papperslös i Belgien, men sägs även ha figurerat i motsvarande kretsar i Sverige, den lättradikaliserade skara om ett par hundra tusen illegala migranter som år efter år får driva fritt i samhället och där utgöra stomme i den informella ekonomin. Vårt Europa bygger som bekant inga murar, och därför är det också som det är.
Inte enbart papperslösa på drift riskerar att radikaliseras, utan även i den reguljära och miljonhövdade skaran av muslimer i Sverige finns ett mindre segment i utanförskap som kan ta på sig rollen som martyr i profetens namn, på samma sätt som tusentals i samma grupp anträder den grova kriminalitetens bana med liknande mått av våld.
Ty vad är den grova gängkriminaliteten med nära nog dagliga skjutningar och sprängningar annat än en inre form av terrorism, givet att den allt mer spiller över på utomstående? Det finns en formell skillnad i att denna attack riktades mot svensk nationalitet och identitet, men i praktiken är det samma slags våld utfört av samma sorts förövare med bakgrund i migration.
Svensk och europeisk migrationspolitik betalar sig nu ordentligt, och kommer att göra så i många år framöver. Denna fullständiga politiska katastrof av att fösa in miljoner och åter miljoner kulturellt inkompatibla element i ett civiliserat och välfungerande samhälle är i själva verket ett nytt slags europeiskt självmord.
Samtidigt trycker allt fler på för att få komma in i värmen, och om de inte lyckas lär de stanna ändå, just som papperslösa. Aningslösheten är alltjämt förhärskande i Europa, och till och med Polen kanske nu går i riktning mot att «öppna sina hjärtan», eller kanske snarare öppna sina hjärnor för att låta innanmätet rinna ut… på detta elände finns ingen ände i sikte.