Moderatregimen borde nu ha kommit in i andra andningen och blivit varm i kläderna, men ändå ser man inga som helst förändringar i någon som helst fråga. Skjutningarna fortsätter med oförminskad styrka, samtidigt som man utan att blinka släpper gängkriminella som kör ihjäl barn på fyllan. Varför är den typen av röda åklagare på brottslingens sida fortfarande anställda?
Statistiken vittnar om en kontinuerlig ökning av dödade och skadade i skjutningar sedan regimen Reinfeldts period 2008 och framåt, och uppenbart är att den och senare tiders naiva «öppna hjärtan»-politik har inneburit förändringar av högst negativ art. Politiken kan alltså åstadkomma förändringar.
Däremot kan politiken uppenbarligen inte styra händelseförloppet, utan man ger bara förutsättningar för ett visst skeende. När man väl har låtit två miljoner sociala turister immigrera, har anden redan släppts lös ur flaskan, och den går inte att stoppa tillbaka. I vart fall inte med mindre än att oerhört radikala åtgärder vidtas, och det nu.
Men moderatregimens Strömmer har visat sig vara lika oduglig som föregångaren Morgan i sosseregimen, och han får helt enkelt inget uträttat. Han tycks vara nöjd med att befinna sig i maktens korridorer, och har inget egentligt intresse av förändring. Vi talar om ett gäng navelskådare av rang, och av snacket har ingen verkstad blivit.
Den större frågan är då vad vi ska ha denna så kallade demokrati till, eftersom den inte leder till några som helst förändringar, i vart fall inte av god art. Oavsett regim i Rosenbad består problemen år ut och år in, och ingen av pretendenterna till makten har någon verklig lösning att erbjuda. Ambitionerna rinner småningom ner i den malström som kallas utredningar, ur vilka intet nyttigt kommer annat än mer byråkrati, halvkvädna visor och urvattnade kompromisser som ska tillgodose alldeles för många särintressen.
Utredningsarbetet skulle man naturligtvis ha gjort på förhand, för att därefter omedelbart implementera vid tillträdet. Kristerssons pajasregim kunde mycket snabbt ha genomdrivit de lagstiftningar och andra förändringar som krävs – som att göra rent hus hos polisen och andra myndigheter – för att få bukt med problemen, men man har förhållit sig passiv i allt annat än retoriken.
Här invänder säkert vän av ordning att demokratins kvarnar mal sakta, och att gediget utredningsarbete ligger till grund för svenskt kansliarbete sedan lång tid tillbaka. Men eftersom den ordningen alltså inte leder till några som helst resultat, och inte heller är tillämplig för den typ av problem vi står inför, ställer jag återigen frågan vad vi ska ha denna så kallade demokrati till?
Ursäkta mitt tankebrott och ideologiska avfall, men det är en berättigad fråga. Om demokratin inte är till för att åstadkomma verklig förändring, har vi ingen nytta av den. Den är då mer att se som utsmyckning, ett låtsasverk kring vilket man söker makt att glida i societeten snarare än att förändra samhället i grunden.
Självupptagna narcissister – tänk twittersuputen Strandhäll – är helt enkelt inte av det rätta virket och saknar förmåga att förändra, men det är ändå den typen av kretiner som väljs till maktens taburetter. Clownen Kristersson och hans kabinett utgör därvidlag tyvärr ingen skillnad, utan ger bara demokratin ytterligare dåligt rykte.
