Ta en lista, vilken som helst, över något verksamhetsområde, vilket som helst, och man kan skönja ett specifikt mönster. Exempelvis finner man bland typiska framställningar av ledande kompositörer genom tiderna idel män, med Bach, Mozart och van Beethoven i topptrion. Den enda kvinnan bland de hundra främsta, Hildegard von Bingen, kvalar med nöd och näppe in i gänget.
En given invändning här är att de flesta av dessa personer verkade i en tid då jämställdhet inte ens fanns på pappret, och då kvinnor var utsatta för strukturell orättvisa i verklig mening. Men även om man betraktar listor över nutida kompositörer, kvarstår mönstret i huvudsak, nämligen att mansdominansen är förkrossande.
Betraktar man istället nobelpris, finner man att kvinnor utgör 1.8 % av pristtagare i fysik; 4.2 % i kemi; 2.1 % i ekonomi; och 5.4 % i medicin. I den mjukare kategorin litteratur ökar frekvensen till 14 %, och för fredspriset är motsvarande siffra 16 %. Fieldsmedaljen i matematik? 3 %.
Man måste förstå det som att det finns någon osynlig «struktur» som håller tillbaka det täcka könet, någon konspiration av illvilliga män som gaddar sig samman för att förhindra den kvinnliga frammarschen, en global bastuklubb som definierar ett ogenomträngligt «glastak» genom att främst premiera män. Eller?
Saken går emellertid att pröva på annat sätt, exempelvis genom noga reglerade tävlingar i intellektuella sporter som schack, qi (go) och andra brädspel. Vanligen brukar inte ens de mest förhärdade statsfeminister förneka att män (i medel) har uppenbara fördelar avseende styrka, muskelmassa och en rad andra fysiska parametrar, men inte kan det väl finnas någon biologisk skillnad avseende kognitiv förmåga?
Men studerar man könsfördelningen bland schackmästare, finner man att det för närvarande bara finns en kvinna bland de hundra främst rankade (Judit Polgár, 70), och att bara tre kvinnor genom alla tider har haft en så framskjuten placering. Endast en kvinna har placerat sig bland topp tio, nämligen samma Polgár.
Innevarande världsmästarinnan Ju Wenjun (居文君) finns närmare trehundrafemtio placeringar bakom världsmästaren Ding Liren (丁立人), och bland de tusen främsta spelarna utgör blott tjugo kvinnor – två procent, alltså ungefär samma spann som karakteriserar nobelpristagare i fysik.
Den förhärskande uppfattningen är ändå att det inte finns några större kognitiva skillnader mellan könen, även om man kan påvisa smärre verbala fördelar för kvinnor respektive spatiala för män. Därav följer att det måste finnas ett allestädes närvarande glastak i alla kulturer världen över, och i alla fält, i vart fall om hypotesen är riktig.
Men det är den förstås inte, och vi har här istället ett utslag av typisk könsdiformism, det vill säga att det finns uppenbara skillnader mellan könen i allt från storlek till kognitiv förmåga. Noga räknat finns det ingen sådan skillnad avseende mental förmåga hos människans två kön, nämligen om man betraktar medelutfallet av mätningar i intelligens.
Däremot finns skillnad i variabilitet, det vill säga att spektrat har olika bredd respektive höjd beroende av kön. Kvinnor är mer jämlika, med en hög, smal och spetsig kurva, medan män uppvisar en större varians. Härav följer att det finns fler nobelpristagare, schackmästare och stora kompositörer bland män, men å andra sidan dominerar männen även stort bland idioter, kåkfarare och risktagare. Det är ytterst en hormonell historia.
Där har vi en biologisk sanning som inte är förenlig med moderna samhällslögner och politiskt korrekta antaganden om alla människors lika kognitiva förmåga, hypotesen om alla människor som oskrivna kort med inherent förmåga att uppnå valfritt mål givet rätt miljömässiga förutsättningar.
Å andra sidan har företeelsen ingen praktisk betydelse, då de allra flesta av oss medelmåttiga typer finns i ett snävt spann i mitten. Fenomenet har ingen bäring på enskilda individer, utan är ett statistiskt samband. Extrempunkterna ligger lika långt bort för de flesta av oss, helt oberoende av kön. Män och kvinnor är alltså kognitivt jämställda, även om män alltid kommer att utgöra den absoluta eliten i de flesta fält.
Frågan är emellertid om det finns skillnader (i medel) mellan andra grupper av människor, exempelvis baserat på härkomst? Där har vi ett betydligt mer brännande spörsmål, som de flesta inte vill deliberera, av rädsla för att man inte bara ska upptäcka variabilitet, utan även förskjutningar i spektrat. Vad det nu skulle kunna tänkas medföra på individnivå.
