I de vanliga medierna står intet att läsa om saken, men i så kallade alternativa medier uppmärksammas att den före detta docenten vid Stockholms universitet Bilyana Martinovski greps på Arlanda av en stor polisstyrka, fördes bort, intimvisterades, förnedrades och sedermera släpptes ut i sommarkläder mitt i natten. Redan före avresan till Egypten hade Martinovski stoppats av polis, men slutligen medgetts att resa.
Vad man kan förstå dröjer sig saken om att Martinovski är misstänkt för «ofredande» på Twitter. Hon lär ska ha verbalt angripit en person i ett av de många vänsternätverken, och därmed har bollen börjat rulla. Man kan också läsa sig till att Martinovski har kallats till förhör, men hon säger sig inte ha sett någon sådan delgivning.
Martinovski är före detta docent, eftersom hon fick sparken för att ha twittrat «olämpligt» om gängvåldtäkter. Även här ligger vänsternätverken bakom, de som anmäler till höger och vänster alla de med åsikter som inte faller dem på läppen. Arbetsgivare kontaktas, polisanmälan upprättas och stigmatiseringen fullföljs, emellanåt med benäget bistånd av medier och röda åklagare.
Så mycket för åsiktsfrihet. Så mycket för demokrati. Medier tar gärna parti för dissidenter i fjärran länder, även när dessa är förhärdade brottslingar, men är helt blinda för de inhemska varianterna. Pressen står nämligen på samma politiska sida som vänsternätverken, och ser därför mellan fingrarna när «högerpopulister» och andra utsätts för vidrigheter som normalt bara förekommer i diktaturer.
Att en person som har twittrat något elakt om en vänsterradikal nätverkare utsätts för ett massivt och förnedrande polisingripande borde i en demokrati angå pressen, för det är en höggradigt oproportionerlig insats. Att polisinsatsen kommenderats av en röd åklagare med kopplingar till vänsternätverken borde i en demokrati angå pressen, för det är i strid med den opartiskhet som ska åligga aktörer i rättsväsendet. Det är en form av korruption, som dessvärre breder ut sig.
Men pressen är tyst. Allmogen berövas information om denna händelse, såvida man inte läser så kallade alternativmedier. Pressen med sina större resurser kanske vet mer om ärendet, men i så fall borde man redogöra för denna kunskap och så att säga avföra saken från agendan. Tystnaden är talande.
Allmogen skulle sannolikt vilja veta varför man lägger sådana resurser på någon som har förolämpat en person, samtidigt som polisen inte förmår klara upp sprängningar och skjutningar samt när man lägger anmälan om våldtäkt på hög. Allmogen skulle förmodligen vilja veta mer om hur dessa vänsternätverk är sammanlänkade med rättsväsendet, regeringen och statliga ämbeten, men eftersom även medier är en del av samma giftiga konkokt uteblir granskningen.
Om du vill veta hur det var att leva i Östtyskland behöver du bara vrida på huvudet och titta dig omkring. Det är samma mekanismer här som där, om än med annorlunda bevekelsegrunder. Så länge man omfattar rätt åsikter kan man känna sig fri, medan den som avviker snabbt hamnar i en kvarn som mal ned allt till slamsor.