Boris Johnsons hot om att krascha ut ur unionen utan avtal tycks ha burit frukt, och när nu ett avtal föreligger hänger allt på att parlamentet slutligen tar sitt ansvar. I så fall lämnar Storbritannien EU inom kort, och man kan efter flera års politiska låsningar rikta all kraft åt att utveckla landet och vara herre i sitt eget hus.
Brexit är en skarp varning till EU, och mer tumult kan följa om man inte ändrar inriktning. Man ska komma ihåg att det är den omfattande migrationen till unionen som blev utlösaren till omröstningen om utträde. En federal ordning som tvingar medlemsländer att ta emot flyktingar hade således inte räddat kvar Storbritannien.
Men de krafter som förordar federalism i migration (snarare än i exempelvis beskattning) verkar fortfarande i någon sorts förhoppning om att man ska kunna tvinga Polen, Ungern och andra länder att omfatta den flyktingliberala visionen. Så länge de krafterna, till vilka Sverige hör, gör sig gällande, kommer splittringen i unionen att bestå och förvärras.
EU är en konfederation, och man kan från centralt håll inte tvinga suveräna medlemsländer till något man inte kommit överens om. Hela tanken med EU är att samtliga länder måste godkänna inskränkningar i suveräniteten, på det att mindre länder inte ska köras över av stormakter som Tyskland och Frankrike.
Storbritannien lämnar unionen för att EU inte har förmått att skydda de yttre gränserna. Om man inte kan skydda den yttre gränsen, kommer den fria rörligheten inom EU inte att fungera. Det är därför man numera har återinfört kontroller vid flera europeiska gränser.
Den flyktingliberala dårskapen har således i grunden förstört unionen och dess friheter, samt åstadkommit dess första stora reduktion. Vid inget tillfälle har unionens medlemsländer enats om att Dublinförordningen om asyl i första hamn ska åsidosättas, och vid inget tillfälle har unionens medlemsländer sagt ja till massinvandring från Mellanöstern, Centralasien och Afrika.
Den flyktingliberala dårskapen har samtidigt åstadkommit fyrtio tusen människors död på Medelhavet, i det att man å ena sidan lockar med #refugees_welcome, och å den andra inte medger en säker passage för dessa flyktingar. Man spelar dubbelt genom att säga sig värna asylrätten, men bara om vederbörande klarar av strapatsen att ta sig till dörren.
EU och det globala samfundet måste återupprätta den traditionella asylpolitiken, så som den föreskrivs i FN-traktat. Nämligen att asyl ska sökas i närområdet, och att mer långväga asyl får ske på initiativ av mottagarlandet under ordnade förhållanden. I den mån enskilda EU-länder vill ta emot flyktingar får det ske genom ansökan utanför unionen, och i övrigt ska den yttre gränsen hållas.
Flyktingar ska även förväntas återvända till sina ursprungsländer när förhållandena så medger, och mer permanent invandring får ske under omständigheter som även gynnar unionen, till exempel i form av behov av kompetens. Även bland flyktingar ska ett lämpligt urval ske med hänsyn till säkerhet, könsfördelning och ömmande omständigheter. Kvinnor och barn ska ha företräde, och det måste finnas en hållbar volymbalans.
Framtidens EU måste ha kontroll över flödet kring den yttre gränsen för att kunna ha en fri inre marknad och en fri inre rörlighet utan gränser. Utan den kontrollen är EU som projekt redan dött, och Storbritanniens utträde är det första steget i dödsprocessen.