Den som känner en dragning till Östasien och dess olika språk kanske går i valet och kvalet över vilket av dem man bör studera. Här finns flera yttre faktorer, som att Kina är den större makten, och att Japan och Korea erbjuder en mer tillgänglig kultur för västerlänningar.
I rent språkligt hänseende kanske man känner en viss olust inför kinesiska tecken – 汉字 eller hànzì – då man för att kunna läsa en tidning någorlunda ledigt behöver känna åtminstone 3 000 stycken, eller 10 000 för att uppnå motsvarande gymnasiekompetens eller ledigt kunna läsa facklitteratur. Även om det finns systematik och höggradig upprepning av element i teckenkompositionen, är blotta mängden tecken avskräckande.
Även japanska har en ansenlig mängd tecken, om än något mindre antal i faktiskt bruk. Men här tillkommer komplikationen att tecknen har flera olika uttal, medan de i kinesiskan vanligen bara har ett, därtill med viss systematik och alltid uttalade med ett enda morfem. Japanskan underlättas inte heller av att man har två separata alfabet i hiragana och katakana, som nyttjas i blandskrift med kinesiska tecken – 漢字 eller kanji.
Ytterligare svårigheter med japanska är att språket är agglutinerande och syntetiskt med böjningar i verbformer och partiklar för kasus, samt har en mängd tilltalsmodus och SOV-följd. Fördelarna i något reducerad teckenmängd äts snabbt upp av andra komplikationer, medan kinesiskans enkla analytiska grammatik med SVO-följd plötsligt ter sig lockande i jämförelse – språket saknar numerus, kasus, genus och annan morfologi, och förlitar sig på partiklar och ordföljd.
Uttalsmässigt är kinesiskan betydligt svårare, dels på grund av förekomsten av vissa ljud som saknas i västerländska språk, men framförallt på grund av de fyra tonerna (i mandarin; kantonesiska har sex toner, medan shanghainesiska har tonaccent). Japanskan har här bara tonaccent, på samma sätt som svenskan, och är för ett västerländskt öra tämligen koncist.
Svårast att uttala är emellertid koreanskan, åtminstone i ett inledande skede. Fonemen är inte helt kompatibla med västerländska språk, utan kräver en viss träning i att kunna förstå och uttala. Koreanskan har en med japanskan snarlik grammatik, men har fördelen av att skrivas med ett alfabet – 한글 eller hangeul – och man slipper därvid befatta sig med komplicerade tecken.
Fast kanske inte riktigt ändå. Koreaner lär sig alltjämt kinesiska tecken – 漢字 eller 한자 (hanja) – i skolan, eftersom de behövs för att ta del av historiska texter. Renodlad hangeul är en förhållandevis ny företeelse, och för att kunna ta del av kulturarvet behövs alltjämt hanja. En tredjedel av koreanska ord är dessutom av kinesiskt ursprung, ofta med homofoner som utan tecken bara kan skiljas genom kontext – de stavas och uttalas likadant.
Det är visserligen fullt möjligt att lära sig koreanska utan hanja, men med vissa begränsningar. Man slipper helt enkelt inte den kinesiska grunden och de kinesiska tecknen, eftersom kinesiska är Östasiens motsvarighet till vårt latin – det gör avtryck överallt. För den fulla förståelsen av såväl japanska och koreanska som vietnamesiska behöver man tillgodogöra sig kinesiska, och det är således ett hjälpmedel för att ta till sig andra språk.
Mandarin, koreanska, japanska och vietnamesiska är vitt skilda språk i helt skilda språkfamiljer utan släktskap i historisk tid, men har ändå en gemensam grund i det historiska bruket av tecken och de många kinesiska orden i vokabulären. Det vittnar om Kinas historiska inflytande i regionen.
Som exempel kan man betrakta första artikeln i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som i svensk översättning lyder: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.
De kinesiska, japanska och koreanska varianterna är idiomatiskt anpassade och därför något olika i struktur och ordval, men skulle kunna skrivas på nästan exakt samma form. Ändå är det inte svårt att finna gemensamma nämnare. Med färgkodning för gemensamma ord och med translitteration erhålls följande:
Rénrén shēng ér zìyóu, zài zūnyán hé quánlìshàng yílǜ píngděng. Tāmen fùyǒu lǐxìng hé liángxīn, bìng yīng yǐ xiōngdi guānxì de jīngshén xiāng duìdài.
Subete no ningen wa, umarenagara ni shite jiyū de ari, katsu, songen to kenri to ni tsuite byōdō de aru. Ningen wa, risei to ryōshin to o sazukerarete ori, tagai ni dōhō no seishin o motte kōdō shinakereba naranai.
Modeun ingan-eun taeeonal ttaebuteo jayuloumyeo geu jon-eomgwa gwonlie iss-eo dongdeunghada. Ingan-eun cheonbujeog-eulo iseong-gwa yangsim-eul buyeobad-ass-eumyeo seolo hyeongjeaeui jeongsin-eulo haengdonghayeoya handa.
Man observerar här att mandarin tar formen 人人 (rénrén) för alla människor, men en vanlig synonym är 人间 (rénjiān), som återfinns i traditionellt utförande 人間 (ningen, ingan) i de koreanska och japanska texterna.
Frihet eller 自由 blir zìyóu, jiyū och jayu på respektive språk. Respekt (värdighet) eller 尊严 (zūnyán) på mandarin har något olika tecken i 尊厳 (songen) på japanska samt 尊嚴 (jon-eom) på koreanska. Rättighet eller 权利 (quánlì) på mandarin blir 権利 eller kenri på japanska och gwonli på koreanska.
Jämlikhet eller 平等 (píngděng) på mandarin motsvaras av byōdō på japanska, och med synonymen 同等 (dongdeung) på koreanska. Därefter följer förnuft (理性, lǐxìng / risei / iseong), samvete (良心, liángxīn / ryōshin / yangsim) samt anda (精神, jīngshén, seishin, jeongsin), som trots sina ganska olika uttal ändå kan spåras till samma källa.
Den koreanska texten föreligger här med både hangeul och hanja, av vilket man lätt inser att det finns en viss fördel i att behärska kinesiska tecken. Etymologin framgår med omedelbarhet, och det blir också betydligt lättare att ta till sig koreanska ord om man känner deras sinokoreanska bakgrund.