Förbudspartiet Socialliberalerna ömsar åter skinn i toppskiktet när korvgubben Pehrson väljer att avgå i samband med en pinsam aktieaffär. Tidigare fanns en viss stabilitet i partiet, med ankare som Leijonborg och Björklund, som båda rattade folkbilen under minst tio års tid.
Det vi ser nu minner mer om krisåren under 1970-talet, då man i rask takt avverkade sådana stollar som Ahlmark och Ullsten innan man fann trygghet i Westerberg. Således såg vi en skakig sejour under Sabuni, som aldrig fick mandat för att närma sig Sverigedemokraterna och därför tvangs gå efter ett par år.
Reservisten Pehrson har därefter förvaltat partiet så gott det går, och lyckades klara spärren i valet 2022 med hjälp av sedvanliga stödröster. Men kräftgången har fortsatt, och det märkliga skolpartiet ligger nu stabilt under tre procent i opinionen. Förr eller senare ryker man, och det gäller nog särskilt om man inte kan bekänna färg i regeringsfrågan.
Det är det senare som blir avgörande för om man kan hitta nya väljare, istället för att försöka tillfredsställa de få som är kvar. Väljer man fröken Edholm som ny partiledare lär ingenting alls hända, utan Folkpartiet blir då än mer irrelevant än någonsin. Om man inte vill samarbeta med SD i regeringsställning, finns helt enkelt inget underlag för Folkpartiet att delta i en kommande ministär.
Även Pourmokhtari har förstås uttalat sig negativt om SD, och kanske lär det fortsätta. Men hon är ung och plastisk nog för att inse att vägen till makten går via ett sådant samarbete på den borgerliga sidan, att det är ett pris man måste betala.
Pourmokhtari är ung, snygg, vild och ganska duktig som politiker, attribut som man inte alls ska förakta utan som kan bidra till att skapa ny fräschör kring ett unket och dammigt gammalt parti. Det är hon som kan locka de nya skarorna, givet att man har en bestämd förankring i regeringsfrågan och kan etablera en stabil bas av frågor att driva som nicheparti.
Väljer hon, eller Edholm, däremot fortsatt hårdnackat motstånd i frågan lär man fortsätta tyna bort tills den socialliberala döden inträffar. Antingen tar man den vakanta liberala positionen i svensk politik och bekänner färg, eller så väntar likvaka om halvannat år. Gott så.
