Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.
Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.
Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.
Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.
Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.
Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.
Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?