En hastig titt på elpriset för industri respektive hushåll i EU, Kina och USA berättar egentligen allt, nämligen att Europa är så kört det kan bli och att det inte finns någon som helst utväg ur detta dilemma, annat än att europeisk industri småningom går under helt och hållet, bransch efter bransch.
Europas ekonomiska motor Tyskland leder utvecklingen med en krisande bilindustri som inte längre kan matcha den kinesiska anstormningen. Svaret? Strafftullar på elbilar och annan grön teknik från Kina för att med protektionism värna europeisk industri och därmed även försena den «gröna omställning» som ligger i grunden för krisen. Det kommer naturligtvis inte att fungera.
Tyskarna har bundit ris för egen rygg genom att lägga ned baskraften i form av kärnenergi, och istället satsat på naturgas. Man lade dock alla ägg i fel korg, den ryska, och när amerikanerna sprängde Nord stream för att kunna kränga sin egen gas till hutlösa priser, gick ridån ned. Tyskarnas «Energiewende» blev hela Europas mardröm.
Die dummen Schweden kommer nu tyskarna till undsättning genom att helt enkelt subventionera tyskarnas underskott av el, enligt de konstgjorda regler EU har för den «gemensamma marknaden», under likaledes konstgjorda «elområden». Eloligarkerna å sin sida tjänar hellre pengar på att mätta tyskarnas hunger än att bygga ut den svenska infrastrukturen, medan politikerna sitter med armarna i kors.
Landsförrädarinnan Ebba Busch (KD) har i likhet med sina kolleger inte fått något uträttat, utan allt förblir som det alltid har varit. Den politiska makten handlar aldrig om att förändra, utan om att administrera den förhandenvarande ordningen. Därtill har man höjt elskatten, trots löften om motsatsen, vilket är det tydligaste exemplet på att man ger blanka fan i elpriserna, eftersom det är en statlig kassako.
Man gick också till val på att bygga ut kärnkraften, men det kommer aldrig att ske med mindre än att det finns en «blocköverskridande» överenskommelse. Detta är ändå «samförståndsandans» land där man bara kan ha en åsikt och tanke i huvudet åt gången.
Och en «blocköverskridande» överenskommelse får man aldrig, eftersom det skulle neutralisera Socialdemokraterna, vars enda mål är att åter ta makten. För det behöver man de övriga vänsterpartierna, ekofascister som hatar kärnkraft, och därför hamnar saken i politisk låsning och långbänk. Sossarna skulle förstås kunna dela på makten med antingen M eller SD, men även det är en partipolitisk omöjlighet.
Om man ändå på något mirakulöst vis komme överens, skulle det ta bortåt tjugo år att uppföra en ny reaktor. Det är den tid det tog i Finland, och Sverige är i ungefär samma snigelliga när det kommer till infrastrukturprojekt. Här tar allt en evighet, med ständiga fördyringar och brutalt långsam administrativ handläggning. Medan japanerna bygger en reaktor på tre år, och kineserna och sydkoreanerna på fem.
Hela EU är på ungefär samma muppstadium, och därför går Europa under. Det går inte att hävda sig i konkurrensen så länge fundamentet för produktionen – el och annan energi – är dubbelt så dyr. För politiker återstår bara att sola sig i glansen och njuta av nobelfester och annat medan man kan, att krama ur den sista musten innan ridån slutligen går ned över Europa.
