Tar man hit Mellanöstern får man också Mellanösterns problem på köpet. Och tar man hit Afrika, får man på samma sätt Afrikas problem utan extra kostnad. Som när eritreanska «demonstranter» (statsteves ordval) drabbar samman i «oroligheter» (statsteves ordval) under en festival i huvudstaden, med ett flertal svårt skadade som följd.
Det är alltså inte så att immigranterna, eller kanske snarare de sociala turisterna, blir svenska i kultur och levnadssätt bara för att de läser en kurs i SFI och får tala med en blåhårig socialsekreterare, utan man behåller givetvis de grundvärderingar och den kultur man har växt upp med.
Härav har vi palestinier som ordnar demonstrationer mot judar, och med invandringen från Mellanöstern har Sverige fått antisemitism på riktigt att tampas med, till skillnad från den marginella företeelse som frodas bland nationalsocialisterna i NMR. Med andra invandringsgrupper har kommit andra konfliktytor, med rötter i det egna landet eller regionen.
Ett vanligt argument är att man inte har kommit hit för att bli svensk, utan för att kunna fortsätta vara kurd, eller vad det nu kan tänkas vara. Men därmed är vidare konflikter givna, eftersom den kamp man har bedrivit i hemlandet får sin naturliga fortsättning i etniska enklaver och utanförskapsområden i Sverige.
Eritreanska konflikter får på så sätt en svensk front, på samma sätt som PKK och YPG får en fristad att agera gentemot Türkiet. Som vi har bevittnat, skapar detta inte bara problem i form av våldsamheter, utan även diplomatiska förvecklingar med omvärlden, exempelvis gällande Nato-processen.
Ytterligare en effekt är att gästerna, när en kritisk massa nås, börjar ställa krav på att vi ska anpassa oss efter deras seder och bruk, som att respektera deras religion och «bok», under hot om våld och upplopp, samtidigt som de naturligtvis inte behöver respektera den bok som gäller här – Svea rikes lag – eller vår inhemska kultur.
Det är svårt att tro att scenerna vi bevittnar äger rum i Sverige, men det är den «sverigebild» som numera är den faktiska och förhandenvarande. Vi öppnade inte bara våra hjärtan, utan även våra huvuden, varvid de sunda vätskorna rann ut. Hålet i huvudet består.
Men jag har en idé: varför inte hädanefter förlägga «pridefestivalen» till Järvafältet, Rinkeby, Biskopsgården, Vivalla, Rosengård med flera problematiska områden, på det att vi kan sprida kärlekens budskap bland dem som tycks vara i störst behov av det? Förmodligen skulle bråken upphöra omgående, och de stridande kontrahenterna skulle i ett slag omfamna varandra i vänskap och dela en nyfödd svensk gemenskap!