Vad är väl en opinionsundersökning, så här tre år innan nästa val äger rum? Den kan ju vara trist och tråkig… och alldeles, särdeles intetsägande. Men den kan också vara intressant i syfte att studera den politiska dynamiken och hur allmogen uppfattar utvecklingen.
Således har vi att den socialistiska oppositionen rycker ifrån, med Socialdemokraterna på smått groteska 38 %. I termer av block leder de rödgröna socialisterna med elva procentenheter, vilket är en anomali givet att regeringspartier brukar gynnas i tider av kris.
Analytiker berättar att resultatet är en konsekvens av att moderatregimen inte förmår lösa upp knutarna kring Nato-frågan, och att korankalabaliken lägger mer ved på elden, för att tala bokstavligt. Kreti och pleti skulle vilja se att saken avgörs en gång för alla, istället för detta hattande och velande.
Men mig veterligen har US-kongressen ännu inte bifallit Ankaras önskan om att få köpa en batch F-16-plan, och innan ett sådant beslut föreligger – eller ett löfte därom – kommer den türkiske hunden Erdogan att förhala frågan och utnyttja den för andra ändamål. Rosenbad äger inte själv bollen, oavsett hur mycket man krälar i stoftet för islamistregimer världen över, utan har att iskallt vänta.
Däremot äger man frågan om hur man ska bemöta nämnda islamistregimers ohemula krav om att Sverige ändrar sin lagstiftning, och den har man hanterat synnerligen uselt. Kristersson har varit osynlig, medan Strömmer har mumlat om juridiska åtgärder i syfte att gå islamisterna till mötes. På det vinner man inga väljare, i vart fall inte borgerligt sinnade.
Nu ligger ändå såväl M som SD i paritet med valresultatet, medan både Folkpartiet och Kristdemokraterna krisar ordentligt. Folkpartisterna är som de är och i stort att betrakta som ett hopplöst fall, medan KD ramlar genom golvet på grund av Buschs velande, för att inte säga kappvändning, i energifrågan. Med hänsyn till spärren är den rödgröna ledningen således än större, nämligen drygt sjutton procentenheter.
Andra omständigheter gör sitt till, som att Sverige har gått in i recession utan att regeringen kontrar med stimulanser. Även här gäller att man visserligen inte äger grundfrågan – energikris i Europa, EU:s kontraproduktiva sanktioner med mera – men att man har möjlighet att dämpa fallet med konkreta åtgärder. Bruttonationalprodukten faller skarpt, arbetslösheten stiger, och Svantesson sitter med armarna i kors och ber till sin jesusfigur istället för att reformera den dysfunktionella Arbetsförmedlingen, sänka lämpliga skatter med mera.
Med respekt för att den utbredda kriminaliteten inte löses på en dag, kan man ändå konstatera att moderatregimen under Strömmer har varit särdeles flegmatisk. Förvisso måste gängse procedur följas i lagstiftningsarbetet, men man kan dels påskynda arbetet, och dels flytta runt pjäser för att få saker gjorda. Strömmer rullar mest tummarna.
Opinionsundersökningen ska således tolkas som att väljarboskapet är aningen frustrerat med utvecklingen, att man anser att regeringen inte är duglig nog att hantera den störtskur av kriser som kommer vår väg. Allmogen markerar genom att peka på det andra blocket, och den varningssignalen ska Kristersson ta på största allvar, även om det är långt till nästa val.
