Kinesiska provinsen Taiwan erkänns av blott tolv mikrostater, men betraktas trots det som ett «land» av ett flertal västregimer. Å andra sidan är Palestina erkänt av 147 länder, men samma västländer anser för den skull inte att det är ett land. Det är en märklig ordning som går stick i stäv med den «regelbaserade världsordning» man säger sig vilja upprätthålla.
Men det verkar bli ändring på det nu, då Israels brutala folkmord på palestinier tvingar ledarfigurer att ta ställning. Frankrike blir således det 148:e landet att erkänna Palestina då FN:s generalförsamling sammanträder i september, och man får möjligen sällskap av Kanada och Storbritannien – de senare har «villkorat» erkännandet i en märklig manöver för att sätta press på Israel.
De som ännu inte erkänner Palestina är Anglosfären och delar av Västeuropa, de USA-ockuperade vasallstaterna Japan och Korea (som knappast har några egna intressen kring Israel) samt Finland och baltstaterna. Väst med satelliter, med andra ord, även om länder som Sverige faktiskt har erkänt landet, till moderatregimens stora förtret.
Vad ligger bakom denna utomordentligt märkliga ordning? Dels den så kallade förintelsen, som har orsakat ett djupt sår i den europeiska själen, så till den grad att man alltså blundar helt när israelerna nu har blivit sina slaktares arvtagare och utövar folkmord. Dels USA:s intressen av att kontrollera Mellanöstern via Tel Aviv som sheriff.
Men framförallt ett kristet intresse för den judiska staten, särskilt i USA. Man kan tycka att även det är en märklig ordning, då kristendomens nära tvåtusenåriga antisemitism i princip gav upphov till den nationalsocialistiska industrialiserade varianten, men det finns även en frikyrklig falang som i mer gammaltestamentlig och biblicistisk ordning sammanlänkar den egna religiösa kulten med Israels återuppståndelse, den händelse som småningom anses ska leda till «uppryckelsen» och Jesu återkomst.
Den skogstokiga fraktionen är särdeles stark i USA och samlas givetvis i Republikanerna, medan motsvarande frikyrkliga krafter i Sverige återfinns främst i Kristdemokraterna, Moderaterna och det «frisinnade» Folkpartiet. Samtidigt finns hos vänstern ett traditionellt stöd för Palestina, inte bara för sakens egen skull, utan även för att diverse vänsterrörelser har befunnit sig i fronten för befrielserörelsen.
Därmed har frågan fått en inrikespolitisk dimension som den eviga drabbningen mellan «höger» och «vänster», faktiskt en av ett fåtal frågor där det alltjämt finns någon påtaglig skillnad mellan de åtta folkhemssocialistiska och socialliberala partierna. Det blir då ett ställföreträdande politiskt slagfält att samla massorna till, i brist på verkliga politiska skiljelinjer.
Det är olyckligt, då frågan om Palestina inte är en fråga om «höger» och «vänster», utan om folkrätten, om världsmajoriteten, om den «regelbaserade världsordningen», och inte minst om israeliskt folkmord, ockupation och annektering. Den som stödjer sådan brutalitet är varken «höger» eller «vänster», utan faktiskt bara dum i huvudet, alldeles efterbliven, som Kristerssons pajasregim.
Man kan tycka att även moderatregimen har svängt i sin retorik på sistone, men det är att märka att det bara är just retorik, väl inlindade och till intet förpliktigande ord som uttrycks under galgen. I den praktiska verkligheten händer ingenting, exempelvis att omedelbart avsluta alla ekonomiska och kulturella förbindelser med den blodsbesudlade folkmördarstaten. Varför exporterar Sverige vapen till en folkmordsregim?
Senfärdigheten för övriga Väst är också svårförståelig. Man har inga som helst problem att rikta kritik (och sanktioner) mot Kina för dess sociala reformer i Xinjiang, att med viss brutalitet rycka upp med rötterna det utanförskap som ligger till grund för terror och fattigdom, därtill med helt förryckta termer som just folkmord.
Men när ett alldeles verkligt folkmord med en medvetet utsvulten och sönderbombad civilbefolkning läggs på näthinnorna står man med händerna i fickorna i över ett år och uttrycker att «Israel har rätt att försvara sig» och andra plattityder. Sanktionerna lyser med sin frånvaro. Den för människorättsbrott efterlyste Netayahu kan fritt resa i Europa och USA. Med mera.
Detta alldeles verkliga folkmord har emellertid nu sent omsider fått åtminstone några av judelakejerna i Väst att tänka om, och därmed kan en kedjereaktion vara i rörelse. Kvar blir till slut kanske bara Trump, som åter har hotat med tullar mot Kanada för att man yppat tanken. Just den omständigheten kan möjligen få fler länder att ta ställning.
Det är i så fall välkommet, och det är i så fall på tiden. Men utöver erkännandet måste Israel bestraffas, med alla instrument som finns. En sådan skurkregim ska inte ha våra vapen, och vi ska inte befatta oss med sådana satans mördare. Det måste upphöjas till självklarhet även i den politiska klassen.
