Godhetssignalerandet känner inga gränser när regimen Kristersson under veckan pryder sina sammankomster med regnbågsvimplar, som komplement till motsvarande blågula ukraïnska flaggtyg som man viftar med året runt i övrigt. En ständigt leende statsminister berättar om hur förment god han och hans regering är, och vad man gör åt den förment utsatta ultraminoriteten av transsexuella och andra element, samtidigt som man förringar det bestiala folkmordet i Gaza.
I en debattartikel i en av de båda penisstorleksstidningarna föredrar han och hans underhuggare i Tidö-regimen vad man har gjort och ämnar göra för *2SHBTQIAP++-personer, men aktstycket är inte ämnat annat än att lämna en besk eftersmak i munnen. Det är skryt om ingenting alls, och i själva verket ett mästerverk i floskler och eufemismer.
Man ska komma ihåg att rättigheter alltid står i motsats till andras friheter, och när man på bred front utlovar sådana rättigheter till *2SHBTQIAP++-personer, är det på din och min bekostnad av de allra mest grundläggande av friheter. Exempelvis är den kristborgerliga regimens märkliga vidgning av den socialdemokratiska sexköpslagen att omfatta tjänster på Onlyfans ett frontalangrepp mot informations- och yttrandefriheterna, men man säger sig göra det under skenargumentet att förhindra «exploatering» av *2SHBTQIAP++-personer.
Samtidigt fortsätter man då att vända ryggen åt en av de grupper som faktiskt ingår i Pride-rörelsen, nämligen skaran av sexsäljare och andra figurer i den genren, som porraktörer. Det sker i strid med människorättsorganisationer som Amnesty international, som har stående kritik mot Sverige för dess märkliga sexköpslag.
Regimens repression visar med eftertryck att man inte alls är intresserad av dessa frågor per se, utan kapar föreställningen i utvalda snitt för egna syften, samtidigt som man fortsätter att utöva sedvanlig statsmoralism i socialdemokratins anda. Man för fram symbolfrågor på den yttersta marginalen, istället för att bedriva vettig, rationell och effektiv politik för den stora breda majoriteten.
Kristersson och hans ineffektiva kabinett liknar därvidlag mer en president eller kung med stab, vars syfte är att klippa band vid Pride-festivaler eller att på annat vis ägna sig åt obetydliga symbolfrågor, snarare än att utöva makt för att stärka medborgarnas frihet och ekonomi. Liknelsen fulländas av att Sverige faktiskt stampar på tillväxtens nollstreck, samtidigt som arbetslöheten är rekordhöga tio procent under denna makalöst inkompetenta regim.
I övriga världen är vänsterliberal woke och godhetssignalerande på kraftig reträtt, och får ge vika för allt större inslag av traditionella värderingar, rationalitet och till och med visst inslag av cynism. Men i vänsterblivna Sverige fortsätter godhetssignalerandet och de vänsterliberala flosklerna med full styrka, alldeles oavsett om det är «höger» eller «vänster» som styr – om någon nu kan se någon som helst skillnad. Det är äcklande.
