Den lille M-ordföranden från Sverige beviljades audiens hos majestätet i Washington, nämligen som en teatralisk uppvisning i syfte att blidka den islamistiske busemannen i Ankara om att låta Kristersson få vara med i de tuffas gäng. Gängledaren Biden kan nämligen inte själv bestämma detta, utan måste ha med sig övriga grabbar.
För både Biden och Kristersson gäller saken personlig prestige mer än något annat, och det är i realpolitisk mening knappast någon brådska med inträdet i Nato. Den ryska hären är som bekant fullt upptagen på annat håll, och Moskva har alltså ändå inga som helst intentioner att invadera Sverige. Dessutom gäller de amerikanska och brittiska säkerhetsgarantierna oavsett medlemskap.
Men Kristersson har i sin retorik framhållit att Sveriges öde står och faller med Nato-medlemskapet, och att det är så bråttom, så bråttom att komma in i den transatlantiska värmen, trots att man har smusslat under täcket med Washington sedan krigsslutet. Moderatledaren riskerar framstå som handlingsförlamad så länge processen inte fullbordas, särskilt som han inte får något uträttat alls på andra, mycket enklare politikområden, som gängkriminaliteten.
Med bara några dagar kvar till toppmötet i Vilnius ser det alltjämt mörkt ut för ett medlemskap, men även Erdogan spelar här teater på hög nivå, och kan som varje dramadrottning ändra sig i en handvändning. Det är oklart vad karln vill, annat än att slå inrikes mynt genom att misshandla den timide Kristersson inför öppen ridå.
Valet har türken redan kammat hem, och sannolikheten för att Sverige skulle ändra grundlagen i islamistisk riktning bara för att blidka Ankara är exakt noll. Även Erdogan vet att det är ett ohemult krav, men det är klart att i tid nära förestående koranbränningar med omfattande protestyttringar som följd knappast underlättar för Türkiet att bifalla den svenska ansökan. Samtidigt har Erdogan inte fått sina eftertraktade flygplan av USA, och lär inte heller få några så länge kongressen säger nej.
Även Budapest har att ratificera medlemskapet, och man säger sig vara redo att göra detta så fort Ankara godkänner Sveriges ansökan. Givet att det är en parlamentarisk process – mitt i sommaren – ska det mycket till för att båda dessa länder inom några dagar ska vända på en femöring.
Den realpolitiska utgångspunkten är därför att Sverige får vänta ännu en tid, och att det därmed blir en personlig nesa för Kristersson och moderatregimen. Men «mirakel» har förstås hänt förr, och osvuret är alltid fegt och bäst!
