Vattenfastan jag påbörjade under Valborg har nu pågått i 84 timmar, och det är således mindre än en tredjedel kvar. Hungern har inte infunnit sig, men därmed inte sagt att det är helt problemfritt. Vissa komplikationer föreligger således, även om det i stort går lätt som en plätt.
En observation är att jag är alldeles stelfrusen under större delen av dagen, trots 21 °C inomhus och tjock tröja. Man kunde missta det för nedsatt metabolism, men så är helt enkelt inte fallet. Tvärtom ökar ämnesomsättningen vid fasta efter ett par dagar, vilket bland annat tar sig uttryck i en brutal viktnedgång om runt ett kilo per dag.
Det rör sig om att kroppen i detta fastande tillstånd prioriterar annorlunda, varvid vissa mekanismer konserveras, bland annat termogenes i mitokondrier. Det är en effekt av homeostas, att kroppen gör sitt yttersta för att bevara jämvikt. Det omvända sker när man har ett stort intag av föda, varvid kroppen gör sig av med överskottet genom värmealstring för att bevara status quo.
En annan effekt är sämre fysisk förmåga vid joggning under tredje dagen, vilket beror på att kroppen då har förbränt all glukos och måste producera ATP direkt från fettförbränning. Det senare är en mer kostsam process, och tar omvägen via glukoneogenes.
Glukos från födan räcker i upp till åtta timmar, varefter kroppen nyttjar reserver i form av glykogen (kedjor av glukos) i lever och muskler. När glykogenet sinar tar fettförbränning vid, samtidigt som cellerna nyproducerar glukos medelst glukoneogenes.
För den som inte har erfarenhet av att fasta är det vanligen här man går in i väggen, efter runt trettiosex timmar, och man måste vänja kroppen successivt. Det är samma effekt som när långdistanslöpare får slut på glykogen under ett lopp och inte förmår nyttja fett som bränsle – de blir som yra höns, och tappar helt fattningen.
Av triglycerider som frigörs från fettceller bildas ketoner, som är kroppens sekundära bränsle efter glukos. Detta är kroppens stora bränsletank, och den räcker i princip ett par månader. Kroppen behöver dock alltid en viss nivå av glukos för vissa organ, bland annat hjärnan, vilket sker genom kontinuerlig glukoneogenes.
Ketonkroppar börjar bildas efter runt arton timmar, och efter fyrtioåtta timmar har man genomfört det metabola skiftet till full fettförbränning (om man är van). Samtidigt inleds den renande och läkande processen autofagi, vilket är vad man vill uppnå med längre fasta. Båda dessa processer påbörjas när nivån av glukos och därmed insulin har minskat tillräckligt.
Dessa mekanismer når maximum efter sjuttiotvå timmar, varvid man når en stabil nivå eller en platåfas. Samtidigt börjar stamceller förnyas, varvid immunförsvaret nybildas från grunden, bland annat i form av vita blodkroppar. Därför är det en god idé att låta fastan överskrida denna tid, och fem dagar är således en optimal period för ändamålet.
Efter fastan avser jag dra i mig ett lass goda pajer och annan läcker mat, samt skölja ned med ett par liter vin, det vill säga frossa likt Caligula. Det kanske låter kontraproduktivt, men är alltså helt i sin ordning, och man förstör ingalunda effekterna, utan fyller främst på förråden. Men först måste man bryta fastan långsamt, och jag har därvid kommit till slutsatsen att filmjölk fungerar perfekt för ändamålet.