Bostadspriserna har stigit tiofalt sedan 1994, utan att lönerna för den skull har haft motsvarande utveckling. I förhållande till disponibel inkomst ser man en tjugoprocentig prisökning per år, vilket vanligen tolkas som att man investerar i en framtida värdeökning som sedermera betalar kalaset.
Mycket riktigt har många inte bara bott gratis, utan även tjänat stora pengar på att köpa bostad under stor initial skuldsättning. Men för en utomstående betraktare liknar det mer ett pyramidspel, där man förr eller senare står med Svarte Petter, efter att övriga har cashat in.
En utlösande faktor för en sådan utveckling är exempelvis hög inflation, eftersom Riksbanken då kommer att höja styrräntan i omgångar, vilket i sin tur ger allt högre ränta på lånen. Givet att belåningen blir allt större i förhållande till disponibel inkomst, finns en uppenbar smärtgräns, vid vilken man tvingas sälja huset och ta en förlust. När det sker i större skala rasar pyramiden, och bostadskraschen är ett faktum.
Det som var en god investering för vissa, har således blivit en skuldfälla för andra. Men viktigare är att vi här pratar om att något så basalt som bostäder är knutna till en osund spekulationsekonomi, vilket inte var fallet före 1980-talet.
Man kan också se bostadspriserna som en sorts dold inflation, en mekanism som successivt urholkar köpkraften och tynger ned människor i omfattande skuld. Yngre personer i storstäder har i allt mindre utsträckning möjlighet att finansiera en lägenhet, och därmed rämnar pyramidens bas.
I USA brast bostadsbubblan som bekant 2007, och den kommer att brista även i Sverige och på andra håll vad det lider. Utvecklingen i pris är närmast identisk i båda länder, med en exponentiellt stigande bubbelformation sedan 1990-talet, av ett slag som aldrig är hållbart över tid.
Med en inflation om 7.5 % i euroområdet är prövningens tid nu kommen. Successiva ränteökningar kommer att tynga hushållen allt mer, vilket i sin tur minskar den disponibla inkomsten, samtidigt som priserna stiger generellt. Mindre konsumtion har en avkylande effekt på ekonomin, och orderingången minskar i näringslivet, vilket ger högre arbetslöshet och så vidare i en otäck spiral.
Stagflationen är därmed ett faktum, och den förvärras av att man delar ut pengar för att kompensera, exempelvis i form av stimulanser till företag och helikopterpengar till medborgare för att «hålla igång» ekonomin, eller genom höjd a-kassa och direktstöd för hög elräkning, ingrepp i marknaden som är omedelbart inflationsdrivande.
Även om det inte går att förutsäga något i detalj, är den innevarande utvecklingen med hög inflation som biter sig fast i kombination med en långvarig energikris ett recept för en katastrof, för risken är stor att det utlöser såväl recession och stagflation som en bostadskrasch med åtföljande finanskrasch – det är nämligen ytterst bankerna som står med Svarte Petter, det vill säga bostadslånen.
Man kan förstås trycka än mer pengar för att hålla sig flytande, som exempelvis Sleepy Joe Biden gör, men det enda man åstadkommer är att urholka värdet på valutan än mer, vilket är ett annat uttryck för att realekonomin stagnerar och faller, särskilt i förhållande till andra aktörer. Vi bevittnar i realtid hur den ekonomiska tyngdpunkten allt mer förskjuts från Väst till Öst.